Jag såg verkligen fram emot att börja på universitetet när höstterminen närmade sig. Ett stort steg ut i den stora vuxna världen. Till en början verkade allt kul och spännande - uppropet, rundvandringen i skolan och att möta nya personer. Men efter första föreläsningen hamnade jag i en kris. Jag förstod absolut ingenting.
Tanken på att alla föreläsningar fyra år framåt skulle se ut på samma sätt skrämde mig. Hur skulle jag klara av detta? Jag kände mig LOST. Vad gjorde jag bland alla erfarna människor som förstod vad allt gick ut på?! Jag träffade dock några tjejer efter första föreläsningen och frågade dem vad de tyckte. De hade inte heller förstått något. TACK OCH LOV för det, jag var inte längre ensam!
Det kändes annorlunda att vara på Campus till skillnad mot på De Geer. Alla var ju vuxna här, erfarna och intelligenta. Jag kände mig som en utomjording som inte visste något om livet - som ett bortkommet barn! De andra hade pluggat tidigare, de visste vad alla begrepp och alla tusen olika metoder innebar. Vad visste jag - ingenting!Jag kände mig dum för att jag inte gjort något tidigare trots att jag visste att omöjligen kunde ha gjort det. Jag hade ju alldeles nyss tagit studenten.
En annan stor skillnad var att jag blev så vuxen helt plötsligt. Jag gick från att ha haft allt planerat varje dag; vad, när och vilka sidor i en bok man ska läsa och så vidare - till att själv avgöra vad jag ska prioritera att läsa och vilken studieteknik som fungerar bäst. Det fanns inte någon lärare till hands dygnet runt som jag kunde vända mig till. Bara under handledningen och under vissa bestämda besökstider.Jag tycker att gymnasiet borde förbereda eleverna bättre inför universitetet. Förändringen är egentligen inte så extrem, men när allt kommer på en gång känns det så!
Gymnasieeleverna borde exempelvis under en hel dag få se hur livet på universitetet är. Inte bara under ett studiebesök utan under en vanlig dag med föreläsningar och examinationer.
Jag övervägde att hoppa av programmet under de första veckorna, men bestämde mig för att ge det hela en chans. Och jag vet nu att det faktiskt inte är så illa. Tvärtom, det är underbart! Nu ett år senare vet jag vilka föreläsare som är kanon och vilken studieteknik jag ska använda. Jag har helt enkelt fattat systemet!
Men bäst av allt är känslan av att jag nästa termin inte längre kommer vara den dumma utomjordingen som hamnat fel. För nu är jag också en av dem!