Alexandra Rejsmar skriver krönikor om sex och relationer.
Ibland får jag välja mellan alternativ. En gång, som exempel, frågade han mig om jag helst hade kunnat springa snabbare än Sonic eller fått vara Batman. Jag svarade att jag nog skulle vara Batman. Då tillade han snabbt att man inte får någon Alfred – och vad är Batman utan Alfred? Då ändrade jag mig till att kunna springa snabbare än Sonic, men blev då upplyst om att fötterna skulle börja brinna om en människa sprang så snabbt.
Trots att det var ett klurigt val är ändå den klurigaste frågan, men också en av hans mest populära, “vad hade du gjort om du vann oändligt med pengar?".
Jag brukar så klart börja med de självklara svaren – donera till välgörenhet och allt sånt. Men som ni lärde er av Sonic vs Batman-anekdoten kommer alla frågor med en twist: “Men om du bara får lägga pengar på saker du själv vill göra?".
Själv kunde han räkna upp minst tio saker han hade gjort utan någon vidare eftertanke, coola saker var det också. Men jag kom inte på något som ens snuddade vid att vara coolt.
Det gjorde mig lite sorgsen och har fått mig att fundera en del. Visst hade man storslagna drömmar som liten och säkert som tonåring också? Jag undrar när man förlorade förmågan att drömma stort och var på vägen man slutade att jaga dem man en gång haft. För 80 procent av jordens alla pappor var det när korsbandet rök och stoppade dem från att bli nästa Maradona. Men för oss andra som inte stoppades av en uppenbar anledning?
Är det inte drömmar som gör mänskligheten mänsklig? Vad skiljer egentligen människan från myror om vi slutar drömma? Alla jag möter pratar om hur skönt det är att komma in i rutiner igen efter sommarlovet och jag funderar på om det är för att vi annars inte vet vad vi ska göra med tiden, förutom att scrolla eller zappa på Netflix?
Jag brukar känna blandade känslor när jag ser flak fyllda av jublande studenter. Kanske har det med just drömmar att göra? Lika lycklig som det gör mig att se flak fyllda av drömmar smärtar tanken på att de flesta drömmar kommer att lastas på tippen, där våra andra ligger och skräpar. Sedan blir vi bekväma och glömmer bort att vi ens hade någon dröm eller så blir vi för rädda för att misslyckas och hittar på en korsbandsskada som svepskäl, för att vi är rädda för att förlora den.
Det börjar på samma sätt. Vi tar ett sabbatsår från drömmarna, tar ett skitjobb där vi ska tjäna lite pengar. Hur ironiskt är det inte då att man inte vet vad man skulle göra om man hade oändligt av dem?