Traumat efter Estonia

Anders Nilsson minns de gripande berättelserna och det intensiva nyhetsarbetet när Estonia förliste för 20 år sedan.

Krönika2014-09-27 13:40
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Videon är inte längre tillgänglig

Just den här hösten och vintern är speciell och får oss att minnas flera historiska nyhetshändelser. Det är 20 år sedan Estonia förliste, det är 25 år sedan Berlinmuren föll och det är tio år sedan tsunamikatastrofen inträffade. Tre gigantiska händelser som alltid kommer att återberättas. Estoniakatastrofen var ofattbar. Det som inte kunde hända hände. Det skedde en vecka efter en valrörelse och före ett maktskifte vilket medförde att både en sittande och en kommande regering var involverad i beslutsfattandet. Det blev inte bra. Först skulle Estonia bärgas. Sedan inte. De anhöriga fick olika besked i en ofattbart svår situation. Det får inte hända. Sverige hamnade i ett trauma som fortfarande inte läkt.

Rent nyhetsmässigt var rapporteringen från Estonia enorm. Jag minns Kent och Saras berättelse om hur de lovat varandra att ses och äta middag om de skulle överleva. Sedan hoppade de från Estonia, kom ifrån varandra men återförenades i vågorna och hamnade till sist i samma livbåt. Det var en berättelse som spände fram och tillbaka mellan hopp och förtvivlan. Det var en saga som behövdes i den djupa sorg Sverige hamnat i. Intervjun med Kent och Sara är fortfarande ett av de starkaste nyhetsinslag jag sett på tv. Sara och Kent åt senare middag och Kent som heter Härstedt i efternamn blev riksdagsledamot för socialdemokraterna.

I dagens tidning uppmärksammar vi 20-årsdagen av Estonias förlisning på sex sidor. En av de orter som drabbades värst var Norrköping. Av de 852 personer som omkom fanns 56 pensionärer från PRO i Norrköping. Anhöriga berättar i dagens tidning om livet efter Estonia. Om saknaden och den svåra bearbetningen efteråt. I morgon, söndag blir en speciell dag i Norrköping. För att hedra offren håller Norrköpings kommun och svenska kyrkan en minnesceremoni på söndag vid Estonias monument i Carl Johans Park.

På en nyhetsredaktion talas det ofta om de stora nyhetshändelserna. Folk minns exakt vad de gjorde när nyheten förmedlades. Många kan berätta om det intensiva men också mycket svåra arbetet. Om alla etiska dilemman, diskussionen om vilka bilder som skulle användas, om fingertoppskänslan i rubriksättningen och samtalen om hur anslaget skulle vara på förstasidan och inne i tidningen. När en stor nyhetshändelse inträffar händer något speciellt med en nyhetsredaktion. Alla vill vara med och bidra. Det skapas en speciell stämning. Det går nästan att ta på den. Otrolig fokusering. Allvar och tydlighet. Jag har varit med om detta ett antal gånger. 11 september 2001, tsunamikatastrofen 2004, Palmemordet 1986 och Estonia 1994. När allt är rapporterat och lämnat kommer tröttheten och chocken ikapp. Jag har sett många kramas och gråta när tryckpressen rullat igång.

Publicerat

Läs mer om