När arbetsgivare inom kommun, region eller stat börjar efterforska vilka medarbetare som talat med oss på Norrköpings Tidningar – oavsett om det handlar om visselblåsning, kritik eller bara om att berätta om verkligheten – sker något mycket allvarligt. Då sätts pressfriheten på undantag och det fria ordet tystnar inte av brist på saker att säga, utan av rädsla.
Efter att personal på en psykiatriavdelning på Vrinnevisjukhuset i Norrköping slagit larm om övergrepp och kränkningar mot patienter försökte en chef att ta reda på vem som kontaktade oss på Norrköpings Tidningar.
Men det är olagligt att efterforska källor.
I Sverige är meddelarfriheten grundlagsfäst. Det betyder att var och en har rätt att anonymt lämna uppgifter till medier. Det betyder också att myndigheter, chefer och andra inte får försöka ta reda på vem som har läckt information – det finns ett så kallat efterforskningsförbud. Det är inte ett byråkratiskt finlir. Det är en hörnsten i vår demokrati.
Trots det ser vi nu alltså anställda i Region Östergötland som säger till NT att en chef försökt efterforska vem som varit i kontakt med tidningen. Det kan, som nu, handla om vårdanställda som vågar slå larm om brister i omsorgen. Om lärare som beskriver situationen i skolan. Om tjänstemän som avslöjar maktmissbruk. När de sedan kallas in på samtal, får höra antydningar eller märker att arbetsgivaren börjat rota – då är skadan redan skedd. Det behövs inga explicita hot. Rädslan räcker. Kollegor lär sig snabbt vad som händer med den som pratar.
Och där dör en del av det öppna samhället.
När källor jagas handlar det inte bara om ett enskilt övertramp. Det är ett angrepp på allmänhetens rätt att få veta. Norrköpings Tidningar är inte till för att skydda källor av lojalitet – vi finns för att sprida information som vi alla behöver. Källskyddet finns för att sanningen ibland är farlig för makten. Och det är just därför det är så heligt.
Att chefer ändå tar på sig rollen som privatspanare borde väcka larm långt utanför nyhetsredaktionerna. Det här är inget internt problem för media. Det är ett samhällsproblem.
Vi måste våga säga ifrån när arbetsgivare och till och med en chef på Region Östergötland försöker göra källor till misstänkta. Det fria ordet är inte bara en rättighet – det är ett ansvar. Och vi måste försvara det. Varje gång någon efterforskar en källa förlorar vi lite mer av vår demokratiska ryggrad.
Tystnad skyddar aldrig de utsatta – bara dem som har något att dölja.