Videon är inte längre tillgänglig
Hon var brödskärerska i utställningens restaurang. 1939 skrev hon om det i romanen "Kungens rosor" och det är en roman som tydliggör både klasskillnader och könsmaktsordning, även om det sistnämnda ordet inte fanns då.
Moa blev nämligen antastad och skrev om det vi idag kallar tafsande och andra sexuella övergrepp som hon blev utsatt för och vittne till.
Mindre känd är Ole Söderströms roman "Jugend" som utkom 70 år efter utställningen och där Moa är en bifigur. Söderström, som under 1930-talet var journalist på Östergötlands Dagblad, var en klarsynt Norrköpingsskildrare och om utställningen, "ett stadens barn" skrev han: "Den var avsedd att tillfredsställa ett rikt mått av euforier. Utställningen sade sig manifestera framtiden. Men den manifesterade bara ögonblicket, tidsmomentet, en tillfällig om än inte omotiverad självkänsla."
Ersätt ordet utställning med Bråvallafestivalen och 110 år senare inser man att inte mycket har förändrats. Kvar finns det ännu patriarkala Norrköpings behov av att visa sin vitalitet, självkänsla och framtidstro. Festivalens område, liksom utställningens, är en frizon för njutning och ögonblicklig tillfredsställelse. Och även om de allra flesta njuter av musiken, gemenskapen och friheten från jobb och vardag så har de årliga våldtäkterna och sexuella övergreppen just 2016 överskuggat artisterna och musiken.
Händelserna på Bråvallafestivalen speglar en långsam men otvetydig värderingsförskjutning i samhället. Vad det tog Moa Martinson 33 år att berätta om väcker nu omedelbar kritik och reaktion. Anmälningsbenägenheten har troligtvis ökat, vilket är positivt. Våldtäktsfallen och förra veckans anmälda våldtäkter visar ett mönster. En pragmatisk syn på sexuellt våld mot kvinnor har fått fäste. Bråvallafestivalen har också blivit spelplats för en våldtäktskultur.
Och det är väl inte det som arrangörerna FKP Scorpio och Norrköpings kommun vill? Scorpios motstånd mot, trots kritik, att boka fler kvinnliga artister har gjort Bråvallafestivalen till en manlig arena mer än nödvändigt.
Lika komplicerat som det är att göra någonting åt det sexuella våldet, lika illa är det att inte försöka göra någonting alls både på lång och kort sikt. All evenemangskultur drivs av möjligheten till hedonism. Men just festivaler verkar erbjuda flest förutsättningar för sexuellt våld mot kvinnor. Vad som krävs är konkreta åtgärder nu och på lång sikt och signaler från kommunen och Scorpio som är så starka att också de överröstar musiken.