Kulturella hemligheten vid sjön

Strömstaren återvänder till naturen men berättar inte för någon om vare sig Henry David Thoreau eller Gilbert White. Säkrast så.

Kolmården2021-04-05 13:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Får en plötslig ingivelse att bli ett med naturen. Sagt och gjort. Åker en bit och banar mig sedan fram genom vegetationen till en liten sjö där jag aldrig förr hade varit. Ett stilla vårregn stör den dittills orörda vattenytan och jag retirerar under det lilla medfarna vindskyddet.

Till kaffet i kåsan läser jag lite ur Thoreaus klassiker "Walden" från mitten av 1800-talet. En trivsam stund som man kanske borde tala tyst om. Vis av erfarenheten, menar jag. För ett par år sedan genomförde jag ett liknande experiment. Läste då några kapitel i "Röda rummet" på ett centralt beläget fiket och kände hur den kulturella påfyllningen stadgade upp ens enkla själ. Misstaget var att berätta om det efteråt. Responsen från närheten var inte den jag hoppats på.

– Det var det töntigaste jag någonsin har hört. Vem tror du att du är egentligen?

Den finkulturella skruden föll obarmhärtigt till marken likt kejsarens nya kläder och kvar fanns bara den enkle, ursprunglige timmermannen.

Åter till Walden. Vilket inte bara är titeln på Thoreaus tidlösa bok utan också namnet på den tjärn vid vilken den hyllade författaren och filosofen bodde i en enkel stuga i drygt två år medan han försökte bli ett med naturen. "Min" sjö har ett liknande namn; fem bokstäver och ett slut på -en. Naturligtvis läser jag kapitlet "Skogssjöarna" vid den mörka sjön och kan inte annat än att beundra hur Thoreau elegant och innerligt blandar filosofi, poesi och naturupplevelser i sin text. Han skriver:

En insjö är ett landskaps vackraste och mest uttrycksfulla drag. Det är jordens öga, när betraktaren ser in i det mäter han djupet av sin egen natur. De sjönära träden på stranden är de smäckra ögonfransarna som omgärdar ögat och de skogsklädda kullarna och klipporna runt omkring är det skuggande ögonbrynet.

När kaffet och mackorna är slut är också kapitlet färdigläst och det är dags att motvilligt söka sig tillbaka till verkligheten. Går först brant uppåt och sedan åt höger mellan några klippblock med mycket mossa på. Bestämmer mig för att aldrig någonsin berätta om timmarna med "Walden" vid sjön. Inte för någon. En egen hemlighet.

Om "Walden" som bok kan man emellertid alltid berätta. Fyller man sedan på med den engelske lantprästen Gilbert Whites "Naturen i Selborne" från 1789 behöver man stängt taget inte ha flera böcker i sin bokhylla. Så rika är de.

Karta: Kolmården