Från och med 2010 får inte landsting och regioner hindra aktörer från att erbjuda primärvård. Och varför skulle de egentligen vilja det? Om det finns människor som efterfrågar vård, och någon som vill erbjuda dem vård, varför skulle då någon politiker vilja hindra dem?
Jo, eftersom ett ganska stort antal politiker tycker sig veta bättre än vanliga människor vad som är bra för dem. En sådan politiker är Vänsterpartiets socialpolitiska talesperson Karin Rågsjö, som i en debattartikel i gårdagens SvD (17/6) hävdade att ”marknadstänkandet inte passar, utan att behovet måste styra”.
Det är en egendomlig formulering. Vad är det som styr på marknaden, om inte behov? Behov skapar efterfrågan och efterfrågan styr marknadens aktörer.
Före vårdvalet var bristande tillgänglighet ett stort problem inom primärvården. Det var inget som politikerna lyckades avhjälpa, utan ett systemfel. Bara ett halvår efter att vårdvalet hade blivit obligatoriskt för landstingen hade däremot 244 nya vårdcentraler hunnit öppna.
Dessa vårdcentraler öppnade självklart där behov fanns. En vårdcentral som försöker etablera sig i ett område där ingen är i behov av primärvård kommer av uppenbara skäl att misslyckas.
Istället för att glädjas över alla nya vårdcentraler bestämde vårdvalets motståndare sig för att försöka omdefiniera begreppet behov. Inspirerad av titeln på den Riksrevisionsrapport hon hänvisar till, ”Primärvårdens styrning – efter behov eller efterfrågan?”, kokar Rågsjö ihop en problemformulering där behov är något helt annat än efterfrågan.
Därmed kan hon och hennes meningsfränder hävda att vårdcentraler visserligen etableras där efterfrågan finns – men att behovet finns någon helt annanstans. Någonstans där marknaden inte kan veta att det finns, men orakelmässigt upplysta politiker i sin vishet kan hitta det. Med en sådan utgångspunkt kan man plötsligt argumentera för att hindra aktörer från att erbjuda primärvård och hindra oss från att välja den bästa vårdgivaren. För vårt eget bästa, helt enkelt.
Rågsjö menar nämligen att LOV (lagen om valfrihetssystem) bara gynnar välbeställda människor i större städer. Dessa människor har enligt henne ett lägre behov av vård och därför är det fel att deras behov tillgodoses.
Men det är aldrig fel att tillgodose ett vårdbehov. Det enda som är fel är att hindra vårdbehov från att tillgodoses eftersom man själv tycker att någon annan ort borde få en vårdcentral först.
Förresten är spridningen inte så ojämn som vårdvalets motståndare låter påskina. Av de ovannämnda 244 vårdcentralerna öppnades bara 111 i större städer eller storstäder. Och även om varenda ny vårdcentral hade legat i Gamla stan i Stockholm vore det fortfarande bättre än att de inte existerat alls.
Valfriheten har ökat vårdens tillgänglighet för många människor. Den tillgodoser verkliga behov. Varför skulle någon politiker vilja hindra det? Jo, de tror sig veta bättre än vårdtagarna var behovet finns.