Den som vinner kriget skriver historien, brukar man säga. Det är därför nio av tio svenska ungdomar inte känner till Sovjetunionens Gulagläger, medan praktiskt taget alla har läst om nazisternas koncentrationsläger. I vinnarens privilegier ingår att, i lugnet efter stormen, formulera historien. Så fungerade krig länge – men inte längre. Orsaken är något så enkelt som internet.
Mediernas utveckling påverkar krig nästan mer än ny militär teknik. Minns exempelvis Vietnamkriget. Det var brutalt och skoningslöst, men inte mycket mer än de flesta andra krig. Ändå väckte det en proteströrelse utan like i modern tid. Vietnamkriget var nämligen det första kriget som TV-sändes. Plötsligt utkämpades inte striderna långt borta i ett exotiskt land, utan i rörlig bild mitt i vardagsrummet. En bild säger mer än tusen ord, men en inspelning säger mer än tusen bilder. Krigets premisser hade förändrats.
Sedan dess har en kanske ännu större förändring skett. Internet har gjort entré i mediernas värld. Nu krävs endast en dator eller en modern mobiltelefon och internetuppkoppling för att sprida nyheter. Tidningsredaktionerna, som tidigare utgjorde en form av oligopol inom krigsbevakning, konkurrerar i dag med praktiskt taget vem som helst.
Se exempelvis på Ukraina. Konflikten i landets östra delar bevakas som alltid av de stora tidningarna och TV-kanalerna, men den bevakas också av proryska organisationer och medlemmar i rebellgrupperna. Den bevakas av ukrainska ”mythbuster”-hemsidor där volontärjournalister avslöjar rysk bluffjournalistik. Den bevakas av vanliga Donetsk-bor.
Somliga saknar helt de klassiska mediernas ambition att iaktta neutralt. Andra gör stora ansträngningar att hålla sig till en objektiv sanning. Resultatet blir dock att den som följer kriget på avstånd, bakom en datorskärm i ett annat land, översköljs av olika narrativ. Det går knappt att hitta någon uppgift om kriget i Ukraina som inte motsägs någon annanstans.
En del aktörer med intresse i konflikten har börjat utnyttja det. Kreml-finansierade RT (Russia Today), en TV-kanal som knappt ens låtsas förmedla en sanningsenlig bild av verkligheten, är ett lysande exempel. ”Något sådant som objektiv rapportering existerar inte”, hävdar chefredaktören Margarita Simonjan. Istället är ambitionen att presentera ett ”alternativ” till västliga mediers världsbild.
Krig är inte längre bara en kamp mellan styrkor, utan även en kamp mellan narrativ. Att övertyga opinionen om att den egna bilden av händelseförloppet är korrekt har blivit lika viktigt som att vara den starkaste parten. USA vann exempelvis Irakkriget militärt, men var en impopulär, kritiserad, medialt kölhalad segrare. Kriget var vunnet men segern förlorad.
I Ukraina är narrativet ännu viktigare än så. Ryssland har, med sina arméer av internettroll och hårdsatsningar på propaganda, insett det. När ska vi i västvärlden göra det?
Det är inte längre vinnaren som skriver historien. Det är den som skriver historien bäst som vinner.