Det ljusnar för läraryrket. Lönerna har ökat lika mycket de två senaste åren som de sju föregående. Inte på grund av att staten har skjutit till några extra högar guld, utan på grund av marknaden.
Fria arbetsmarknader är väldigt förnuftsenliga. Arbetsgivare konkurrerar om arbetskraft med löner, förmåner, bra geografisk placering och trevlig arbetsmiljö. De anställda konkurrerar om arbeten med kompetens, flexibilitet eller lägre löneanspråk. Någonstans i balansen mellan erbjudanden och anspråk skapas en jämvikt.
När brist uppstår i en bransch intensifieras konkurrensen mellan arbetsgivarna. Det är vad som har skett inom läraryrket. Lärarna har blivit färre i förhållande till antalet arbetsplatser. Många faktorer kan ha spelat in: minskat intresse för yrket, ökat fokus på lärartäthet, eller införandet av lärarlegitimationer.
I en sådan situation måste skolorna försöka bjuda över varandra i jakten på lärare, vilket innebär att lönerna trissas upp. Självklart lockas fler till ett yrke där möjligheterna att tjäna pengar är högre.
Den sortens mekanismer lyckas politiker ofta försvaga eller snedvrida genom mer eller mindre naiva beslut. Sveriges arbetsmarknad är ett praktexempel. Konkurrensen är invalidiserad av löneregleringar, förtursregler, anställningsskydd och givetvis de svindlande höga skatterna på arbete. Den oberoende internationella organisationen World Economic Forum riktar regelbundet kritik mot vår inflexibla arbetsmarknad.
Att ta död på marknadsmekanismerna är dock svårare än så – till glädje för exempelvis läraryrket. Det senaste året har antalet lediga lärartjänster ökat med 30 procent. Inte nog med att det innebär bättre löner, det ger dessutom enskilda lärare en bättre förhandlingsposition gentemot sin arbetsgivare. När behovet av legitimerade lärare är så stort blir det viktigare för skolorna att behålla sina anställda.
Krisen i den svenska lärarbranschen är fortfarande långt ifrån avhjälpt. Problemets kärna är att läraryrket tyvärr inte längre är respekterat. Lönesituationen är långt ifrån den enda orsaken, utan även de löjligt låga antagningskraven till lärarutbildningen. Det har räckt att få 0,1 poäng av 2 på högskoleprovet. En sådan poängnivå kräver endera imponerande inkompetens eller imponerande otur; den som väljer svarsalternativ ”D” på samtliga frågor får 0,4. I höstas kom den skräckkomiska nyheten att TV-dokusåpan Paradise Hotel har fler sökande än samtliga landets lärarutbildningar.
Förmodligen kommer dock utsikten om bättre löner att locka fler till lärarutbildningarna, så att de kan välja bort de sämsta. Mycket riktigt ökar faktiskt antalet sökande, även i gruppen med toppbetyg. ”Marknadskrafterna är på lärarnas sida”, det medger till och med facket Lärarförbundets vice ordförande Maria Rönn.
Förhoppningsvis kan dylika positiva effekter av marknadskrafter inspirera våra makthavare att släppa lite på de regleringar som omgärdar arbetsmarknaden. Det vore gynnsamt för såväl arbetsgivare som anställda.