Tidningsdöden pågår för fullt. Mycket kan attributeras till internets entré på mediemarknaden, men vi får inte glömma att tidningar (med undantag av kvällstidningarna) verkar i förtroendebranschen. Och bristen på förtroendekapital är nästan lika stor som bristen på ekonomiskt dito.
För drygt en månad sedan väckte Institutet för mediestudier uppmärksamhet med informationen att nästan hälften av Sveriges journalister bor i Stockholms län. 34 procent bor i Stockholms kommun och på Södermalm är var hundrade invånare journalist. Få överraskades; Institutet satte snarare siffror på något alla redan kände till. Svenska medier är gemenligen huvudstadscentrerade.
I den nyligen utgivna antologin ”Kluvet land” skriver redaktören Anders Bockgård om den tredje statsmaktens uppbyggnad. Den tredje statsmakten, alltså medierna, har fått sitt namn av uppdraget att granska de andra statsmakterna, alltså regeringen och riksdagen. Betydelsen kan dock fördjupas ytterligare. Medierna har en enorm makt: de formar opinionen, sätter agendan för vad vi bryr oss om och i förlängningen för vad politikerna bryr sig om, de kan få ministrar avsatta och höga chefer avskedade.
Svenska journalisters fäbless för Stockholm i allmänhet och Södermalm i synnerhet gör att de betraktar landsbygden utifrån. Samtidigt måste de leverera lockande rubriker, vilket gör landsbygdsrapporteringen schabloniserad. Bockgård beskriver hur landsbygden endera porträtteras som ett mysigt grönskande rekreationsområde för midsommarfirande stadsbor, eller som ett bakvatten befolkat av, med Bockgårds ironiska ord, ”obildade och rasistiska bondlurkar som hatar vargar”.
En annan orsak för boende på landsbygden att misstro medier är den svenska journalistkårens partisympatier. 41 procent av landets journalister är anhängare av Sveriges mest landsbygdsfientliga parti: Miljöpartiet. Inom public service är siffran över 50 procent, inom landsortspressen självklart lägre.
Självklart alienerar det många utanför storstäderna att 52 procent av Sveriges Televisions anställda röstar på ett parti som vill lägga ner Bromma flygplats och införa kilometerskatt. Ingendera förslaget påverkar egentligen storstäderna markant, men är hårda slag mot resten av Sverige. Bara en sådan sak som Miljöpartiets vurm för kollektivtrafik kan räcka för att fjärma landsbygdsbor. Miljövänlighet i all ära, men kollektivtrafiken fungerar sällan utanför städerna. Det fungerar inte att resa i över en timme med byten, förseningar och glesa avgångar om man vill komma i tid till jobbet.
Då medierna är så stadscentrerade är det givetvis svårt för dem att förmedla en nyanserad bild av landsbygden. Det orsakar en förlust av förtroendekapital, framför allt för public service-medierna och de stora Stockholmstidningarna. Det är djupt beklagligt, men kan innebära ett ljus i tidningsdödsmörkret för landsortspressen.
Spelar landsortstidningarna sina kort rätt kan de nämligen plocka upp mycket av det förtroendekapital som deras större kollegor har tappat. Det finns mycket att vinna på att presentera en mer nykter och detaljerad bild av landsbygdens speciella förutsättningar, problem och möjligheter. Om balansen mellan land och stad i medierna jämnades ut skulle det öka förtroendet för hela journalistkåren.