Vem vill bo i glesbygden? Med en halvtimmes bilkörning till närmaste snabbköp och minst lika långt till jobbet? Där det som mest passerar några bussar om dagen?
En hel del människor, visar statistiken. De senaste åren har fler flyttat till än från glesbygdskommunerna. Visserligen var det så kallade flyttningsöverskottet inte mer än 161 personer, men jämfört med tidigare års underskott är det en ljus och talande siffra. För många finns goda orsaker att flytta långt ut på landet.
Tyvärr minskar ändå befolkningen i glesbygden, eftersom få föds medan många dör. Kommunerna riskerar att, sakta men säkert, dö med sina invånare. Ett komplext problem utan enkla lösningar.
Eller? På SvD Brännpunkt hävdade igår (6/7) miljövetaren Mikael Holmström och föreläsaren David Lindh att de har lösningen på glesbygdens alla problem: ”glesbygdslön”. Det är en modifierad form av medborgarlön, alltså pengar utan motprestation, som ska gå till boende i glesbygdskommunerna. Man ska få pengar bara för att bo där.
Vad debattörerna verkar glömma, när de säger sig vara säkra på en sådan reforms positiva effekter, är att pengarna måste komma någonstans ifrån. De materialiserar sig inte i statens skattkistor ur tomma intet, utan tas från arbetande människor. Ska deras pengar verkligen gå till andra helt utan motprestation?
Förutom det rent oetiska i en sådan idé vore dess följder för ekonomin mörka. I praktiken innebär det att bestraffa arbete och belöna arbetslöshet. Man behöver inte vara ekonom för att förstå vilka effekter det skulle få.
Ponera sedan att människor flyttar ut på glesbygden frestade av medborgarlönen. Holmström och Lindh uttrycker visserligen övertygelsen att de betalda invånarna kommer att ägna sig åt ideellt arbete och ”skapande/konstnärliga aktiviteter”, men tyvärr skulle människor ändå i hög utsträckning avstå från att arbeta. Vad tjänar glesbygden egentligen på att fyllas av människor som inte gör något annat än bo där?
I själva verket är Holmströms och Lindhs förslag ett förtäckt hån mot glesbygden. Att kalla geografiskt styrd medborgarlön en ”akut åtgärd som behövs för att rädda landsbygden” är i princip att säga att glesbygden saknar attraktionskraft till den mån att människor måste mutas att flytta dit. Det trots att glesbygden redan har egenskaper som lockar invånare: vacker natur, ren luft, det lugn och den ostördhet som saknas i städerna. Ända från Tyskland och Nederländerna flyttar så kallade ”livsstilsinvandrare” till de djupa norrländska skogarna.
Däremot saknas ofta fungerande kommunikationer. Att exempelvis arbeta hemifrån eller driva företag utan pålitligt internet är omöjligt, och det håller tvivelsutan många borta.
Att ett par tusen nya människor befinner sig i de glest befolkade kommunerna utan att göra något annat än att bo där hjälper ingen. Vill man faktiskt blåsa liv i glesbygden, inte bara ge den konstgjord andning, bör man fokusera på fungerande kommunikationer. Inte muta potentiella invånare med andras pengar.