Tage Erlander, Sveriges statsminister mellan 1946 och 1969, lär ha sagt att ”Ett samhälle kan bedömas utifrån hur det behandlar sina svagaste”. Det stämmer väl, även om alltför många beklagligt nog blandar ihop ”samhälle” med ”stat”. Hur samhället – det som utgörs av människor, företag, skolor, familjer, föreningar och organisationer – behandlar sina svagaste medlemmar säger mycket om individerna som bygger upp det.
Något som länge har varit ett problem i Sverige, på sistone i ny skepnad, är de så kallade sommarkatterna. Förr skaffade man katt i sommarstugan och lämnade den åt sitt öde då man återvände till stan. I dag semestrar folk oftare utomlands, men istället för att hitta någon som tar hand om katten lämnar man den vind för våg.
Det är ett grymt beteende, ty innekatter är ytterst ineffektiva jägare jämfört med sina kusiner på landet. Den katt som levt sitt liv på burkmat och grädde jagar möss ungefär lika skickligt som en McDonalds-uppfödd tonåring lagar pasta bolognese från grunden. Inklusive att jaga och stycka köttet.
När man talar om samhällets svagaste brukar man syfta på barn, gamla, sjuka och svaga. Men är inte även våra husdjur delar av samhället? Genom att bo i våra hus och leva på mat vi köper och serverar – raka motsatsen till de flesta djurs naturliga livsstil – domesticeras de till den grad att de inte längre klarar sig i det fria. Därmed blir de, per definition, en del av samhället.
Samtidigt är innekatter beroende av sin husse och matte i högre grad än de flesta människor är beroende av varandra. Medan vi kan föra vår egen talan och väcka uppmärksamhet för vår belägenhet, är det väldigt mycket svårare för den vars ordförråd är begränsat till ”mjau”. Många övergivna katter försöker inte ens, utan tappar tilltron till människor och gömmer sig.
Enligt djurskyddspolisen i Stockholm finns över 30 000 hemlösa katter bara i huvudstaden. Endast en bråkdel av de övergivna hittas och av dem är hälften i så dåligt skick att de måste avlivas. Många är utsvultna, sjuka och skadade. Att hellre lämna sin katt åt ett sådant öde än att göra den minimala ansträngningen att hitta någon som tar hand om den över semestern, kräver en avsevärd brist på empati. Ändå hittas varje sommar mängder av övergivna katter. Flera är fortfarande kattungar.
Bedömer man vårt samhälle utifrån det, framstår det utan rosigt skimmer. Tack och lov är dock sommarkatternas före detta ägare endast den ena sidan av myntet. På andra sidan står katthem och frivilligorganisationer som Kattjouren, personer som donerar pengar till skadade djurs veterinärvård och människor som erbjuder övergivna katter nya hem.
Genom att ta hand om en katt gör man den till en del av familjen och en del av samhället. En sådan katt som överges är bland samhällets allra svagaste. Om Erlanders påstående stämmer, att samhällets omhändertagande av sina svagaste medlemmar visar dess kvalitet, då räddar ovannämnda organisationer och personer i hög grad Sveriges anseende.