Hög tid att snacka lite allvar. För vart tog den svenska popkvaliteten vägen? Egentligen? Som ni vet är klassisk popmusik med tydliga rötter i 1960-talet ett av Strömstarens viktigaste ämnen. Jämte Norrköpingsmiljöer, folk, minnen, skrönor, läsarberättelser, cricket, överdrifter, kvarter på öster, spårvagnar, profiler, snedsteg...ja, jämte en hel del annat faktiskt.
Men, som sagt, popmusik.
Så när en rasande och osande debattartikel ur NT från det glada 60-talet landar på Starenredaktörens skrivpulpet är det självklart att denne omedelbart går upp i stabsläge. "Svenska popkvaliteten – vart tog den vägen?" lyder den ilskna rubriken och därefter följer en brinnande, flammande text över den svenska popmusikens allmänna uselhet. Debattören – vi kan kalla honom Knut – hittar tre undantag, tre band som åtminstone är okej i den allmänna röran av missljud. Tages, Hansson & Karlsson samt Mecki Mark Men får godkänt. Resten? Not so much.
"Knut" skriver:
"Tydligen görs allmänt en skillnad mellan svensk och utländsk pop, den förra får lite av svensktoppskultis över sig medan den senare presenteras i en kulturellt kontinental förpackning".
Och vidare:
"Nu skall inte hela erbarmligheten lastas på musikerna, en god del av skulden vilar på managers och producenter som överlag väl kortsiktigt bevakar profiten. Svensk inspelningsteknik tenderar att urarta helt när ett popband placeras i studion. Finspångsgruppen 14 är ett bland många exempel. Det nämnda hindrar inte att många gästande popband ägnas för mycket utrymme, i det har de protesterande rätt, och även att urvalet av popmusik i radio är mycket för snett".
Även Tio i Topp får sig ett knivhugg och borde, enligt "Knut", läggas ned. Han motiverar:
"Förtroendet för arrangemanget har länge varit på nollpunkten och det lämpliga i att låta tolv-trettonåringar fungera som smakråd för en miljardindustri kan ifrågasättas. Alternativet är att antingen låta fackfolk rösta fram en kvalitetslista, eller att låta en försäljningslista gälla".
I den sistnämnda tanken fick "Knut" med tiden rätt när Kvällstoppen listade de mest sålda plattorna, LP och 45:or, i Sverige. Det var också med Kvällstoppen som Starenredaktören upptäckte popmusiken. Typ "Judy in Disguise" med John Fred & His Playboy Band. Fast de var å andra sidan inte från Sverige och slapp därmed undan det skoningslösa utfallet från "Knut".