Att det är svårt att vara partiledare för Socialdemokraterna råder det ingen tvekan om, speciellt inte på senare tid.
I helgen riktade den forna partiledaren, Mona Sahlin, hård kritik mot partiets nuvarande ledare, Stefan Löfven. Kritiken är hämtad ur boken ”Humlan som flyger” som släpps i dagarna, i vilken Löfven anklagas för att ha svikit de lågavlönade kvinnorna, skriver Svenska Dagbladet (17/8). Denna, minst sagt tunga, kritik mot partiledaren visar sig dock inte ha varit särskilt ny. Flera tunga socialdemokrater ska samma kväll ha ifrågasatt valet efter att Löfven blivit utsedd till partiordförande.
Orsaken till kritiken anses vara att Löfven, under sin tid som bas för fackförbundet IF Metall, ska ha motarbetat LO:s så kallade jämställdhetspotter. Dessa prövades först 2007 och innebär att branscher som domineras av kvinnor ska få större löneökningar än manliga dito. ”Jag tycker att det var grovt fel, olyckligt och politiskt dumt”, var Sahlins kommentar om den saken.
Det var säkert inte bara Sahlin som tyckte så om Löfvens prioriteringar, men det är en helt annan sak att rikta hård intern kritik mot en nyvald partiledare, något som Sahlin efter sin tid i samma position borde vara bekant med. Men det är på samma gång inte särskilt förvånande att det händer, eftersom det är ett symptom på ett större problem.
Ett tydligt tecken på Socialdemokraternas kris är att de ännu inte vant sig vid att inte längre få fyrtio procent av rösterna i val efter val. Partiet är inte längre ett självklart alternativ för en konstant klump väljare. I dag ser situationen annorlunda ut och väljarna är betydligt mer flexibla och flera partier gör anspråk på de socialdemokratiska kärnväljarna. Internationellt sett har den svenska socialdemokratin visserligen klarat sig lindrigt undan – i Danmark hamnar Socialdemokraterna ofta på senare tid under 20 procent i opinionsmätningarna, där kan man tala om en verklig kris.
Men det är inte det enda problemet. Samhället har ändrats, vilket avspeglar sig i partiet och i näraliggande fackföreningar.
Denna utveckling har av förklarliga skäl skapat en mängd falanger inom partiet. Tidigare var den mest uppenbara falangstriden mellan höger- och vänstersossar, men i dag ser det lite annorlunda ut. För att ta det mest aktuella exemplet, där Löfven hamnar i kläm, är intressestriden mellan delar av fackföreningsfolket och feministerna i partiet.
Att Löfven som metallbas inte kan inta vilka feministiska positioner som helst borde var och en förstå – oavsett vad han tycker privat. Det är helt enkelt inte lika intressant för IF Metall som det kan vara för unga socialdemokrater i Stockholms innerstad. Och listan på fraktioner kan göra lång.
Att försöka komma överens om ett regeringsalternativ som ska passa väljargruppen, när man samtidigt gång efter annan blir huggen i ryggen av sina partivänner är ingen enkel uppgift. Det vet Sahlin, Håkan Juholt och nu även Löfven.