Gravljus i massor för att minnas de som lämnat oss.
Mörkret har sänkt sig över årets Alla helgons dag, som nu blivit till kväll. Att gå runt på kyrkogården kan tänkas ge en förnimmelse om hur det skulle kunna kännas att röra sig bland stjärnorna en klar natt. Sken från tusentals ljus och dekorationer, människor som tagit sig dit för att extra minnas sina bortgångna släktingar och vänner. Mitt i sorgen skapas en gemenskap, svår att känna många andra dagar än Alla helgons dag, som förenar oss i sorgen efter de som inte längre finns.
Och aldrig blir livet så närvarande som när döden gör sig påmind. Så hur vill du leva? Jag tror inte på att "carpe diem" varje dag, att alltid fylla livet med innehåll, att alltid ha en plan. Ibland måste en bara få vara och tillåta sig tomglo.
Men. En önskan för en lite bättre, mjukare, fluffigare värld vore om alla någon gång kunde säga något snällt till en främling. Eller ge ett leende. Det hände faktiskt mig i dag, när jag köpte lunch i Mirum Galleria. Det första som fick mig att haja till, att läsa en gång till, var lappen som någon satt upp på en pelare där jag stod och väntade på min mat. Där påmindes vi alla om att hålla avstånd, men att ett leende inte tar särskilt stor plats.
När jag sedan gick ut genom svängdörrarna, lite lågt nynnandes på Magnus Ugglas gamla dänga "Johnny the Rocker" bara för att det var den sista låten jag hörde innan jag stängde av bilen ett par minuter tidigare, hörde jag en röst bakom mig.
"Du verkar munter".
Jag vände mig om och möttes av en glad min från en vitt främmande karl. Glatt förvånat svarade jag: "Tack, ääähhh, ja, vad annat kan man va?"
Och: "Tack, detsamma", innan vi försvann iväg i varsin bil.
Tre små ord. Som lyste upp min dag. Nästan lite som ljusen som jag några timmar senare möttes av på Sankt Johannes kyrkogård.
Så. Hur kan du göra för att lysa upp en främlings dag?
Vackert med gravljus på Sankt Johannes kyrkogård.