Jag vet inget om er. Men jag vet hur jag har känt och känner mig ibland. Ofta, under de senaste åtta månaderna. Tankarna vandrar lätt för mig. När det är kris ser jag gärna månader, ja år, framåt. Och det blir lätt svart. Att det inte ska gå bra. Att det värsta ska hända. Att jag ska dö. Ensam. I min värld det sorgligaste som kan ske. Att dö ensam. Utan att någon saknar dig.
Jag vet rent intellektuellt att det egentligen inte kommer att ske i mitt fall. Jag är inte avskuren från omvärlden. Det finns några som skulle undra om inget hördes ifrån mig. Men det nattsvarta är långt ifrån logiskt. Och när logiken får sig en törn så drabbas psyket av bara farten. Inga självhjälpsböcker kan skingra det svarta.
Och nästa steg är en oro för alla nära. Mina föräldrar har passerat en ålder där det troligen är kortare kvar att leva än det är till man dör. Och att någon av dem ska bli ensam. Långt ifrån mig här i Norrköping. Jag är glad att de har varandra. Det har jag alltid varit. Men det är tydligare nu, när deras dörr gärna ska vara stängd för kontakt med omvärlden. Jag vet inte vad jag skulle göra om någon av dem skulle bli ensam. Men det skulle tära på mig om det blev så. Ensam, mitt i all sorg, och jag kan göra väldigt lite. Med mitt liv här. Det är andra tankar som vandrar. Och när jag gör det ringer jag gärna. Och blir kanske lika irriterad som vanligt. Ni vet, barn och föräldrar? Man tycks aldrig bli vuxen. Men de finns där fortfarande. Tillsammans. Det gör mig glad och sätter stopp för tankens vilda vandrande.
Nu skulle jag, mot min egen åsikt, kunna komma med några käcka råd hur man tar sig ur ensamheten. Men det tänker jag inte. Jag tänker inte heller be er göra roliga saker som för en kort stund skingrar ensamheten. Som att öppna fönstret för att se den motsträviga hunden som inte vill göra som husse vill. Eller att tänka på att du ska få äta den där goda osten strax. Eller att du ska kontakta en vän snart. På riktigt.
För jag vet inte om det funkar på er. Om ni har en hund och en husse utanför ert fönster som inte kommer överens. Eller om ni gillar ost. Eller om ni faktiskt har vänner att ringa. Men jag tänker på er. Alla ofrivilligt ensamma. Vi har en samhörighet. Om man nu kan ha det när man är ensam.