Vår gemensamma stadsvandring med historiska förtecken genom Söderköping för några år sedan var nog inte Dick Harrisons mest spirituella stund genom tiderna. Jag höll god min när han mulnade och suckade över barnen som förde oväsen på barns vis när vi närmade oss kanalen och vandringens final.
Alla förtjänar vi en ny chans. Inte minst den produktive författaren och historieprofessorn från Lund. Dick Harrisons "Englands historia: Del II – 1600 till idag" framstår således som ett av fynden för oss anglofiler på årets bokrea, som inleds i dag.
Jag läser lite recensioner i förväg och möts av uttryck som "fantastiskt flyt" och "snabbfotad överblick" om Harrisons djupdykning i den engelska historien. 119 kronor på rean. Får ej missas.
Bokrean är ett måste för alla som fortfarande gillar tyngden av en bok i näven. Läsandet rapporteras också ha fått ett uppsving under pandemin. Å andra sidan blir årets bokrea speciell eftersom alla folksamlingar och allt tidigt morgonköande till readiskarna begränsas. Smittoeländet har nu nått så långt att man till och med saknar köandet. En riktigt lång och långsam kö. Mumma. Tankebanorna och prioriteringarna har onekligen förändrats.
Min "bästa" kö genom tiderna utspelades i London då jag i ett tillfälle av oväntad upprymdhet – eller om det var förvirring – fick för mig att jag skulle till Wimbledon och titta på tennis. Planen var att anlända redan en hel timme innan grindarna öppnades och på så sätt få en bra plats vid någon av de många småbanorna.
Jag anlände till grindarna enligt tidsplanen och möttes av en kö som försvann ur mitt synfält när gatan svängde en bit bort. Jag började gå. Längre och längre bort från entrégrindarna. Kön fortsatte. Jag också.
Efter en styv dagsmarsch nådde jag slutet och började köa. Minuterna blev till timmar och kön sniglade sig fram längs lummiga förortsgator. Stämningen var ändå behärskat tålmodig och ingen försökte tränga sig eller gapade om att allt var illa skött. Som vi hade gjort i Sverige.
Till slut tornade entrén upp sig och lön för mödan kunde skönjas. Jag var nästan framme när grinden stängdes och det vänligt men bestämt förklarades att tennisområdet nu var fullt och att man snart kunde börja köa till eftermiddagspasset. Vilket jag inte gjorde. Men nära Wimbledon är också Wimbledon.
Fick Dick Harrison med denna dramatiska episod i sin bok?