Vad är det för krokar som pryder fasaden på Kopparhammaren i Industrilandskapet? Vi kastade ut frågan på måfå bland läsarna strax innan jul sedan Christina Tenselius hört av sig och undrat över de märkvärdiga krokarna hon noterat i samband med sina stadsvandringar.
Hon funderade själv över om man möjligen hade använt krokarna för att hänga upp bomull på tork under textilepoken. Eller garnlängder efter färgning. Eller kanske kablar för industrin. Alternativen var många. Frågetecknen likaså.
Nu känns det som att vi har löst gåtan – i vanlig ordning tack vare er läsare.
Anders Karlsson, som tillbringat hela yrkeslivet i elbranschen, hör av sig och reder ut begreppen.
– Det är gamla kabelkrokar. Sådana man använde förr innan dagens moderna kabelstegar togs i bruk. Man hängde upp grövre industriinstallationer på dessa krokar. På en del av de gamla kåkarna som revs i Industrilandskapet på sin tid satt det likadana kabelkrokar på fasaderna. Jag såg dem själv. I några av krokarna hängde de gamla kablarna kvar. Därför är jag säker på min sak. Jag skulle tro att krokarna är lika gamla som husen, säger Anders Karlsson.
Så, hemligheten är avslöjad. Ibland känns det som om Starens läsekrets till största delen utgörs av detektiver. Inte ett mysterium passerar olöst genom vårt finmaskiga nät. Kanske borde man bli deckare själv? Eller åtminstone skriva deckare? Det är redan många som gör, deckargenren fortsätter oförtrutet att växa. Både tack vare skribenter och läsare. Att många av de nya deckarna är rätt usla får man generöst bortse ifrån.
Vilket får mig att tänka på Enid Blyton. I hennes klassiska Fem-böcker brukade alltid skurken avslöjas i höjd med sidan sju, när det dök upp någon "svartmuskig typ". Hon hade en framstående känsla för stereotyper.
Enid Blyton skrev – bland mycket annat; hon var oerhört produktiv – 21 Fem-böcker under åren 1942–62. Därmed var hon nästan hundra år efter sin landsman (England) Wilkie Collins när det gällde att skriva deckare. Han anses å andra sidan vara först av alla och gav redan 1868 ut "Månstenen", förmodligen världens första deckare. Om den är bra? Nej, jag har inte läst den, men tillåter mig att tvivla. Dels var Wilkie Collins svårt sjuk när han dikterade storyn från sin säng och dels anses allmänt hans debutroman "Antonina or The Fall of Rome" från 1850 vara i princip oläsbar i all sin uppblåsta pompa.