Personliga Norrköpingsminnen från förr står alltid högt i kurs hos Staren. I mars 1976 publicerade Maj Ericsson (1907–1997) en lång artikel i NT om hur det var att vara barn på Öster när 1900-talet ännu var ganska ungt. Sonen Sverker Ericsson hör av sig till Staren med artikeln och vi läser givetvis girigt och delar dessutom med oss till Starens läsare med ett par avsnitt av Maj Ericssons minnen.
Maj Ericsson bodde på Hospitalsgatan 31 – det huset är sedan länge rivet – och skrev i sin artikel:
"Har någon tagit vara på den härliga port-dörren som ledde in till huset? Järnsmide i övre delen, som man kunde kika in igenom och se portvalvet med en dörr till höger. Den ledde till en trappuppgång där bland annat värden bodde. Denne man, som man måste ha stor respekt för, hade ett långt vitt skägg. Genom valvet kom man in till en gård.
På den inre gården stod soptunnorna längst till höger. Det small i plåten när tanterna tömde soporna och tunnorna var ofta välfyllda, så råttorna, som också bodde någonstans i huset, var stora och präktiga.
Rakt fram låg dass och vedbodar. I vedboddörren stod en av farbröderna i röd-blå-vit islandströja och sågade ved. Vi pratade med honom, men vi trodde att han var arg på oss för vi fick knappast några svar.
I kvällningen bars det ut en kista genom porten. Han hade hängt sig i vedboden. Vi barn tyckte så synd om honom, minns jag. Även tanten på nedre botten, hon som sålde fisk vid Strömmen om dagarna, iförd en stor grå sjal och halvvantar, dog – och till och med 'farbror Värden' dog en dag.
Det låg en fin matta av granris utanför porten på begravningsdagen. Kuskarna på likvagnen och droskorna, som höll utanför porten, bjöds på buljong och pastej från en silverbricka och allt var så stilla den dagen.
På apoteket Svanen, som fanns i grannhuset, köpte vi 'tissel-tassel'. Vad var det? Några frön i ett skal. Det var brunt och smakade gott, tyckte vi barn. På andra sidan gatan låg Rydéns speceriaffär, där det alltid doftade nyrostat kaffe. Ett ölkafé fanns också på den sidan gatan, men jag har inget minne av något busliv i samband med det, bara att vi såg farbröder gå in och ut där".
Så långt Maj Ericsson och hon avslutade sin artikel med att konstatera att 1976 var allt annorlunda på gatan. "Det gamla har låst sin dörr som Ferlin skriver, men ungar i käcka kläder trampar vidare i våra spår".