Vi är så klart alla trogna vår hembygd och vårt närområde. Här på Strömstaren har vi alltid stått stadigt i den bördiga myllan på Ljura. Lasse Södergren bodde på Ljura som liten. Håkan Johansson likaså. Själv bodde jag snarare "på öster", bortåt Okka till, men gick på Ljuraskolan och hade kompisarna på Ljura. En gång Ljura, alltid Ljura.
Minnena och den själsliga skolningen sitter i för alltid.
Starens trogna läsare är, förstås, inne på samma linje och alla har sitt eget paradis. Det kan vara Frisko, Grymön eller Saltängen innan skoporna. Eller varför inte Tallebo på vägen till Skärblacka. Berith Bergman hör av sig med detaljerade barndomsminnen därifrån. Hon skriver:
"1945 var Tallebo ett avlångt samhälle. Husen låg bara på ena sidan av vägen. Tät skog bakom. Där gick redan på den tiden många tungt lastade långtradare till och från Skärblacka bruk. Visst ja, på motsatta sidan låg ett litet lågt hus alldeles intill vägbanan. Torp skulle jag kalla det. En urgammal man bodde där, vi trodde att han var 100 år gammal. Några meter ner på samma sida låg också gamla skolan. Då bodde tant Linder där, hon var mjölkerska på Finstad gård, där också min pappa arbetade som ladugårdsförman.
Först låg Talleboskolan, sen Bergmans, Thorilds, Lundströms, Hasses, Hanssons (senare Lindskogs), Karlssons, Lindströms (där jag fanns 45–55 ), affären (ägare då var Martin Andersson), Alexanderssons, Lundholms, Lunddals. Sen var det slut.
I dag är det roligt att gå runt nya Tallebo. Det är inte sig likt , men mycket fint".
Berith Bergmans slutkläm – "det är inte sig likt" – känns igen. Det är inte mycket som är sig likt sedan ungdomen. Och i det egna minnet tenderar allt att bli bättre, större, ljusare och tuffare med åren. Farligare när det gäller Okkaligan.
När Starenredaktören, för ett par veckor sedan, skrev om det gamla sockerbruket Gripen på Gamla Rådstugugatan sattes en intensiv kedjereaktion igång bland läsarna med det gamla konditoriet Hugos i fokus. Ingenjör "Angan" Norberg påpekar, via sin talesperson "Norrköpingsprofilen", att Hugos var stamstället för profilerna i Nais fina hockeylag. Själv skulle ingenjören kunna beskrivas som en elegant spelfördelare i rinken och när Starenredaktören, tillsammans med chefredaktör Willner, plockade ut en historisk drömfemma i samband med en Hästenmatch nyligen borde "Angan" har varit med. Tyckte han själv.