"Vi måste ha mera människor i tidningen". Så brukar det heta i mediebranschen när någon mellanchef har varit på kurs och sett ljuset. Staren vill givetvis bidra och summerar osorterade distansmöten med diverse löst folk de senaste dagarna.
Dag 1: Går på fotboll och ser Sleipner slå Västervik med 3–1. Västervik har en liten näpen klack som ropar och har sig matchen igenom. Efter slutsignalen vänder de sig mot hemmapubliken och ropar lite omotiverat "ska ni gå hem nu?". Normalt hånar man ju så när hemmapubliken lämnar arenan i förtid vid ledning för bortalaget. Vi svarar det enda rimliga:
– Ja, det stämmer. Vi ska gå hem nu. Matchen är slut.
Dag 2: Cyklar förbi en villaträdgård där en man klipper gräset. Han har hjälm på huvudet. Någon ny lag om hjälmtvång vid gräsklippning från den 1 juni? Anar oråd.
Dag 3: Är i naturen och blir ett med grönskan. Trivsamt. Däremot är det svårare att förstå sig på alla som envisas med att skräpa ned och bara släppa sina sopor där de står. Trots papperskorgar en bit bort. Det är något särskilt med svenskar och nedskräpning. Ett folknöje som är svårt att upptäcka i motsvarande omfattning i många andra länder.
Ens inre röst rasar och uppmanar till skärpning. Ta med skräpet hem eller släng det där det ska slängas. Inte svårt. Sannolikt är det ingen som lyssnar.
Dag 4: Kommer på att fotbolls-EM är här. Kan bli kul även om föraktet mot filmande, ramlande och skrikande fotbollsspelare bara blir större. De verkar så förbannat sköra, fotbollsspelarna i de stora ligorna. Förmodligen bottnar det i bristande grundfysik efter alla års träning med fokus på tåtrippande och kvadraten.
Någon har, lite yvigt, räknat ut att en vanlig rugbymatch skulle ta tre år att genomföra, med tilläggstiden för skadeavbrott, om en rugbyspelare reagerade i motsvarande grad på varje tackling som en fotbollsspelare gör.
Dag 5: En bekant har spelat golf och ska få skjuts hem från golfbanan. Lägger nycklar, plånbok och mobil på biltaket innan han tar plats på passagerarsidan. Glömmer prylarna på taket. Bilen rusar iväg och efter ett tag inser bekantingen sitt misstag. Bilen stannas, taket kollas – tomt, så klart.
– Det man inte har i huvudet får man ha i vänsterfoten, konstaterar den glömske, bollgeni på sin tid, och rusar åstad för att spärra kort och köpa ny mobil.
Människor är magiska. Vi borde ha mer av dem i tidningen.