I en tid när de svåra konflikterna i Mellanöstern berörs i nästan varje nyhetsinslag hade man kunnat önska att analysen hade varit mer djupgående och ställt lite fler frågor som rör grupperna som inte i huvudsak deltar i konflikten, men likväl blir offer för den. Jag tänker naturligtvis på de kristna grupperna som riskerar att försvinna från sina traditionella miljöer i Mellanöstern, där de har funnits under mycket lång tid. Kristendomen i Irak är lika gammal som Nya testamentet, skrev kyrkohistorikern Anthony O’Mahony i den brittiska katolska tidningen The Tablet. Och det ligger mycket i det.
Den svåra situationen för de kristna i Irak eskalerade 2003 när USA invaderade landet och Saddam Hussein störtades. På 1990-talet fanns det cirka 1,4 miljoner kristna i Irak, men antalet har minskat drastiskt och i dag finns mindre än 500 000 kvar i landet och de är utsatta för svåra förföljelser. Den dramatiska minskningen har naturligtvis lett till att den kvarvarande minoriteten blivit väldigt försvagad och trenden ser tyvärr inte ut att vända.
I Egypten har det funnits en kristen kyrka sedan 43 efter Kristus och den är känd som den koptisk-ortodoxa kyrkan. Kristendomen spred sig snabbt i Egypten men kom att hamna i ett svårt läge efter islams invasion år 639, vilket gjorde att de kristna med tiden fick status som dhimmis. Det innebar att de fick utöva sin religion men var skyldiga att bland annat betala en extraskatt, vilket naturligtvis var påfrestande för den kristna kyrkan och befolkningen, som inte har kunnat återhämta sig ordentligt.
Situationen har självfallet varierat över tid, men har under de senaste årtiondena eskalerat och nu är det värre än på mycket länge. Den kristna minoriteten, som utgör tio procent av befolkningen, har utsatts för en ökad mängd fysiska attacker sedan revolutionen för två år sedan, vilket ledde till att Muslimska brödraskapets parti, Frihets- och rättvisepartiet, kom till makten. Ett något ironiskt namn kan tyckas.
De som är mest akut hotade är de kristna i Syrien, som har funnits där under en mycket lång tid. Syriens ledare, Bashar al-Assad, hade och har fortfarande starkt stöd bland landets minoriteter; av det enkla skälet att han inte aktivt har förföljt dem. I en sådan utsatt miljö kan det räcka för att bli omtyckt, vilket säger en hel del om situationen. Än så länge är det svårt att sia om hur kriget kommer att sluta, men om de radikala islamisterna kommer till makten är det mycket som talar för att den kristna minoriteten i landet kommer att dödas eller bedrivas på flykt. Jihadister har redan hotat att förstöra de kristna kommuniteterna i landet. Detta faktum har fått många syriska kristna att lämna sitt hemland.
Detta verkar, trots allt, inte vara särskilt intressant att peka på. Man kan fråga sig vad det beror på. Kanske skulle det sticka hål på illusionen om den arabiska ”vår” som i stort sett hela offentligen, trots mångas bortviftade varningar, naivt applåderade fram.
Mellanösterns kristna har inga vårkänslor, det kan jag lova.