Jag tror talet gick upp emot 110, och när det är 125 skoldagar på ett år så reser sig nackhåren på mig, och kanske framförallt de andra därhemma, nämligen mina föräldrar.
Jag har prövat allt. Jag har ställt flera klockor. Jag har ställt klockorna på olika tider. Jag har prövat att verkligen tänka jättemycket på tiden ifråga jag varit tvungen att passa, och prövat att inte tänka alls. Att gå upp mycket mycket tidigt verkar fungera, men då är det bara knappt.
Det finns dagar då jag flyger ur sängen, hoppar in i duschen och allt bara flyter på. Och jag finner till min förvåning att jag är sen ändå. Det finns dagar då jag anländer med buss till skolan, fyrtio minuter innan vi börjar, för att sedan komma tio minuter sent ändå. Gud hjälpe mig. Jag är rädd att säga att jag tror det ligger en förbannelse över mig.
Jag läste någonstans om en persons rädsla för att sova igenom sina alarm. Han ställde ett stort antal alarm för att komma upp på morgonen, då något viktigt skulle hända, och på grund utav sin bävan och förskräckelse inför att händelsevis sova förbi alla dessa, sov han inte en blund på hela natten. Lite så känns det ibland. Klockan blir så nära alarmtidpunkten att man inte vågar somna. Skulle man somna, skulle katastrofen vara ett faktum.
Ett visst tillfälle är dock tvärsäkert. När någon viktigt ska hända, och då menar jag sjukt viktigt. Flyget till Berlin eller bussen till Stockholm, 06:45. Jag räknar ut exakt när jag behöver gå upp för att hinna duscha och packa och äta. Vaknar precis när jag ska, gör allt detta, och har tjugo minuter över. Jag blir rasande. Jag sitter stilla på min stol och väntar på att tiden ska gå. Allt för att jag inte ska göra någonting, och därmed glömma bort tiden, och missa flyget. För så är det. Jag tror inte jag är en oansvarig människa som skiter i tider. Jag tycker bara väldigt mycket om att... göra saker. Det stjäl mitt ... eh, vad heter det ... fokus.