Hur skulle det kännas att veta att man riskerar att få stryk på jobbet? Den vetskapen är det många lärare som har. Och fler lär bli varse om hur det känns att hotas och misshandlas i klassrummet, av de elever man är där för att undervisa.
Dagens Nyheter (4/6) har granskat lärarnas arbetsmiljö och det är en skrämmande bild som målas upp. Hundratals lärare drabbas varje år av oprovocerade slag, sparkar och dödshot. Sådant kan orsaka djupa ärr i minnet.
Enligt Arbetsmiljöverkets statistik är det 260 personer som årligen blir sjukskrivna på grund av hot och våld. I huvudsak är det kvinnor i åldrarna 45 till 54 år som drabbas av våldet. Sådana här dystra siffror har det varit i cirka fem års tid. Trenden ser alltså tyvärr ut att hålla i sig. Och utvecklingen har tagit fart de senaste 30 åren, om man får tro en av lärarna som DN har intervjuat. Naturligtvis är det även ett stort mörkertal; att anmäla innebär såväl att sätta skolan i dålig dager som att samtidigt behöva förödmjuka sig själv.
Det finns naturligtvis många skäl till att situationen ser ut som den gör.
En av de viktigaste anledningarna är förmodligen den i dag, mer eller mindre, obefintliga auktoritet som läraren har i klassrummet, vilken tidigare var självklar. Förr i tiden var det snarare eleverna som var rädda för läraren och inte tvärtom. Något som naturligtvis också hade sina baksidor.
Men sedan dess har lärarrollen successivt monterats ner, för att i stället för att vara en auktoritet ibland har blivit en slags kompis. Då faller naturligtvis även respekten för läraren. Det är självklart. Motsatsen till den svenska oordningen kan man se i Finland, där läraren fortfarande har sin rättmätiga auktoritet i klassrummet – något som självfallet gynnar eleverna, som får tid till att undervisas i stället för att bli störda av tjafsiga elever.
Men problemet måste avstyras tidigare än i skolan. Den grundläggande respekten för vad som är rätt och fel får barnen lära sig (eller i alla för bör få lära sig) av sina föräldrar. Det går inte att komma ifrån vikten av uppfostran i ett fall som detta. Om barnen inte behöver bry sig om vad föräldrarna tycker så är det inte heller mycket som talar för att de kommer bry sig om vad deras lärare tycker. Så enkelt är det.
Det totala ointresset för vilka konsekvenser sitt agerande får finns naturligtvis också med i bilden. Liksom de unga vandalerna som attackerade brandkår och polis i Husby bryr sig förmodligen de elever som misshandlar sina lärare föga om vilka konsekvenser det får. Av den enkla anledningen att den som begår brottet sällan själv får några kännbara konsekvenser.
Samhället liksom skolledningen är för rädda att säga ifrån. Kortsiktigt går det visserligen att ge skolorna större befogenheter och mod att stänga av och anmäla de elever som upplevs hotfulla. Men i förlängningen är detta ett symptom på ett större problem som måste förändras i grunden. Och det tar tid.
Mattias Holmström