Ju mer man rör sig på Norrköpings gator, desto mer uppenbart blir det att stan just nu mest påminner om ett gigantiskt renoveringsobjekt. Hålen i gatorna och avspärrningarna är de nya landmärkena och sevärdheterna. Även om det, ärligt talat, inte är mycket att vila blicken på.
Men vyn över Östra Promenaden har blivit helt ny. Luftig och storslagen utan lindarna. Lite öststat med sina onödigt breda boulevarder. Nåja, här ska det ju bli grönt igen vad det lider. Det trista är förstås att vi som varit med ett tag vid det här laget, aldrig mer får se Östra Promenaden i samma lummiga prakt som innan lindarna fälldes i slutet av sommaren. De behöver sina år för att växa sig vuxna och resliga.
Fast man vänjer sig. Varje gång Starenredaktören lämnar koncernhögkvarteret på tjusiga Risängen (där han har en liten skrubb med skrivpulpet uppe på vinden) och beger sig inåt bebyggda trakter för ännu en dramatisk rapportering från verkligheten, passerar han Östra Promenaden. Det som återstår av den. Utvecklingen har kunnat följas på ett närgånget sätt och han är sedan länge väl bekant med området. Bodde som ung i krokarna och hade lika långt till vardagen på Ljuraskolan som till äventyret på Okka.
Pojkrummet i paradlägenheten var dessutom tillräckligt stort för att man ledigt skulle kunna spela fyra-mot-fyra i innebandy, bara man flyttade lite på sängen. Den odör som utvecklades i rummet efter ett par timmars intensivt och svettigt spel skulle man kunna ordna veckolånga konferenser om.
De oändliga matcherna i fotboll och landhockey fortsatte på Ljuraskolan under rasterna och på smågatorna inne i Ljura på kvällarna. Oftast stod han i mål. När Kanadas målvakt i VM 1969 körde utan mask och hjälm, testade även han denna utmanande men eleganta stil. Första skottet träffade hjässan, en bula utvecklades blixtsnabbt till ett handtag överst på huvudet och Starenredaktören (då förvisso ännu inte redaktör) leddes varsamt och gråtande hem.
Ekipaget gick sakta över isen, forcerade en snövall och passerade den öppna ytan som i dag är Centralbadets parkeringsplats. E22:an fanns ännu inte och Starenredaktören tittade upp i kvällsmörkret i hopp om att få se några tröstande stjärnor på himlen. Han såg dock inga. De fullvuxna lindarna i Östra Promenaden skymde utsikten uppåt. Nu går det bättre. Fast nu spelar han å andra sidan inte hockey längre.