10 till 17 månader. Ansiktet på kvinnan bakom informationsdisken på Migrationsverket blir suddigt. Luften tar slut inombords. Hur ska vi få tillvaron att fungera? Vad ska vi säga till våra arbetsgivare och framför allt: hur kommer vår dotter att påverkas av denna ofrivilliga och ovissa separation från sin pappa?
Vi planerade flytten från Chile till Sverige länge och noggrant. Följde Migrationsverkets uppmaningar till punkt och pricka och min man ansökte om uppehållstillstånd sex månader före planerad flytt. Vi hade registrerat vårt äktenskap i Sverige, fixat bostad, förskoleplats och jobb. Hela tiden med ett mål – att få vara tillsammans under hela flyttprocessen.
Så kom ”flyktingkrisen” och allt som tidigare varit in-rutade regler blev en flytande sörja av oklara besked. Trots att vi lämnat in alla papper och trots att min man var på intervju hos ambassaden i Chile redan i april och vi således bara har en del kvar i processen – att få beslut – kan ingen säga oss när detta ska ske. Det enda de kan säga är att vi kan få besked ”om 10 till 17 månader”. Det är ett krasst och respektlöst svar. Det förvandlar oss till en dyster siffra i en av staten totalt misslyckad organisering av människoliv. Ovissheten äter långsamt upp våra hjärtan och vårt tålamod. Och separationen gör vår tillvaro omöjlig.
Vi bor utanför Norrköping och jag arbetar i Stockholm. Jag lämnar hemmet innan dotterns förskola öppnar och kommer hem när den stängt för länge sedan. Om min man tilläts att vänta på beslut om uppehållstillstånd i Sverige skulle han givetvis ta hand om vår treåriga dotter medan jag arbetade. Då hade hon fått den trygghet vi ville att hon skulle få under starten i Sverige. Nu kastas hon i stället in i det nya.
Om Migrationsverket hade meddelat allmänheten tidigare om de annalkande väntetiderna, information som de givetvis hade, så hade vi (och omkring 30 000 andra familjer i vår situation) kunnat ansöka tidigare och slippa denna depressiva sörja. Men Migrationsverket höll tyst tills ”krisen” var ett faktum. Och nu är det vi familjer som får betala för de oklara beskeden.
Om väntetiderna på beslut om uppehållstillstånd för flytt till direkta familjemedlemmar nu inte kan kortas, kan då åtminstone inte de väntande få vänta tillsammans i Sverige? Vem tar skada av det? Den väntande försörjs ju till 100 procent av sin partner/familj och under tiden kan hen påbörja integrationen, skapa kontakter och börja lära sig svenska på egen hand. Jag är säker på att Migrationsverket kan göra undantag för att undvika att familjer splittras på det här sättet. Att de kan tillgodose barns rätt enligt barnkonventionen att vara tillsammans med båda sina föräldrar. Men de väljer att inte göra det.
Dagens situation får det att kännas som att Sverige vill att vi mixfamiljer, där några är svenska medborgare och någon inte, stannar kvar utanför gränserna. Lämnar du fosterlandet och förälskar dig i en person av osvensk härkomst stängs dörren bakom dig – och dina barn.
Jag försöker möta kvinnans blick där bakom Migrationsverkets infodisk. Men en grå ridå av sorg skymmer den. Jag gråter av uppgivenhet, i ett offentligt rum, inför okända människor, för första gången i mitt liv. Bara en sak kan stoppa tårarna. Ett beslut.