Att den svenska skolan inte har en särskilt tillfredsställande utveckling är ingen nyhet. Att lärarutbildningen inte heller är särskilt bra är inte heller det någon nyhet. Det har inte blivit så här av en slump och utvecklingarna hänger ihop.
I gårdagens Dagens Nyheter står att läsa att lärarutbildningens status är körd i botten. Journalisten Kristoffer Örstadius sätter fingret på hur illa situationen är när han berättar att om någon skulle göra högskoleprovet och gissa på alla frågor skulle denne komma in på lärarutbildningen. Vid antagningen i höstas kom 123 personer in med det lägsta resultatet på högskoleprovet. Alla som vill kommer med andra ord in på lärarutbildningen.
Man behöver inte vara raketforskare för att räkna ut vilka konsekvenser detta får. Karin Mårdsjö Blume, som är ansvarig för lärarutbildningen vid Linköpings universitet, säger till DN att en del av de som går utbildningen behöver extra stöd för att klara av studierna. Detta är inte förvånande i och med att de som söker in på programmet knappt behöver ha klarat av sina egna gymnasiala studier.
Dagens siffror kan jämföras med 1982 när det fanns 7,5 förstahandssökare per plats på lågstadielärarutbildningen.
Den tidigare bilden av att lärarstudenten var någon med allmänbildning och stort samhällsintresse stämmer inte heller längre.
Hur har det blivit så här? Det finns naturligtvis många svar på den frågan. Det enklaste svaret är förmodligen att det är färre av de flitiga studenterna som känner att det är värt att utbilda sig till lärare. Eleverna med höga betyg väljer helt enkelt andra utbildningar.
Att motivera flitiga elever att utbilda sig i cirka fem år för att tjäna mindre än många utan högskoleexamen, och att som 16 procent av alla lärare riskera att utsättas för hot och 7 procent för direkt våld (Lärarnas riksförbund 2011), samt gå in i en bransch utan karriärmöjligheter är svårt. Därför är inte lärarutbildningen ett förstahandsval. Det är inte svårare än så.
Naturligtvis är det eleverna som får betala priset för detta.
När den offentliga utbildningen inte håller måttet får den konkurrens av privata dito, i detta fall av en privat elitlärarutbildning i Svenskt näringslivs regi. Det är naturligtvis lovvärt, men den kommer inte att leverera lärare till alla skolor och problemet kvarstår således.
Det kan låta uttjatat; men lärarna behöver en stärkt lärarroll, som till en början skapas genom högre löner och karriärmöjligheter. Även lärarutbildningen behöver en nystart och det är värt att ta en titt på vilka pedagogiska idéer det var som skickade den svenska skolan nerför stupet.
Då jag själv har haft förmånen att undervisas av disputerade lärare, eller lektorer som de kallas, vet jag vilket privilegium det är för eleverna när lektorernas brinnande intresse smittar av sig. Det borde fler få uppleva. Men det kommer inte att ske förrän Sverige tar efter fungerande skolsystem. En bra början är att ta en titt på Japan och Sydkorea, eller varför inte Finland?