Strömstarens läsare brukar häpna över den milda och medhårskammade tonen som råder på sidan. Ibland skulle man vilja bryta av och liva upp med en rejäl fejd med kulturella förtecken. Kanske inte nävkamp eller parterrbrottning precis, men åtminstone en radda hätska, verbala utfall i klass med de den store August Strindberg ägnade sig åt 1910 när han gick till attack på fyra frontlinjer på en och samma gång.
"Strindbergsfejden" rankas fortfarande som Sveriges mest ilskna, högljudda och uppretade kulturdebatt. Stor underhållning lite från håll, från den självklara status- och tidsmässiga distans som skiljer Strindberg och Strömstaren åt. "Strindbergsfejden" är på tapeten igen i form av en nyutgiven, fin liten bok med samma namn (Lindelöws bokförlag) som i form av tidningsartiklar, dikter och brev drar den då riksbekanta fejden ännu ett varv. Finfin läsning även nu. En helt annan ton än den som formar den här harmlösa sidan.
I "Strindbergsfejden" attackerade den omhuldade författaren, på en och samma gång, hyllandet av kungahuset i allmänhet och Karl XII i synnerhet, Svenska Akademien, författaren Verner von Heidenstam samt den arme upptäcktsresenären Sven Hedin. Hårda ord över hela linjen. Strindberg var på krigsstigen i mer än ett år och fick ilsket och kraftfullt mothugg från 300 debattörer i 80 tidningar. En rejäl och vass debatt till skillnad från dagens förvirrade och nervösa navelskådande i media med Stockholm som utgivningsort.
Särskilt underhållande var Strindbergs tillintetgörande angrepp på Sven Hedin, stigfinnaren som bland annat kartlade stora delar av Centralasien på sin tid. Hans insatser avfärdade August Strindberg så här:
"Hedin har beskrivit sandhögar i oändlighet och kartlagt bergknallar, vilka alltid varit kända, fast ingen brytt sig om att kartlägga dem. Och alla bergknallar är vattendelare, av den naturliga orsak, att vatten rinner nedför bergen och inte uppåt. En vanlig lantmätare, väl utrustad, skulle utan pittoreska äventyr ha utfört Hedins kartarbeten, men hans namn skulle aldrig trängt längre än till Lantmäteri-kontoret".
August Strindberg menade att Sven Hedin egentligen aldrig upptäckte någonting. Det enda Staren har upptäckt i sammanhanget är att den egna samtalstonen på sidan är för mesig. Räkna med mera hugg, slag och verbala utfall i fortsättningen. När Staren vässar pennan går ingen säker.