I samband med vaktavlösningen på Starenredaktionen för drygt tio år sedan slog nestorn Håkan Johansson fast två stridsrop som vi alltid skulle verka efter. Staren skulle avancera från omtyckt till dyrkad och udden skulle ständigt vara riktad mot kulturen.
Den första ambitionen har troligen uppnåtts – bara ni läsare kan svara – medan udden mot kulturen har blivit allt trubbigare under årens lopp. Numera omfamnas istället kulturen här på sidan med en framstående hjärtlighet som ständigt pendlar mellan ärlig och lismande. Men att vi kämpar för litteraturen, både den slaskiga och finstämda, har ni säkert märkt.
Var på skalan Enid Blyton kvalar in är inte helt uppenbart. Förmodligen något närmare det förstnämnda omdömet. Enid Blyton och hennes bitvis ifrågasatta ungdomsböcker, framför allt Femböckerna, figurerade här på sidan häromveckan. Ett uppdykande som skapade en viss rörelse i läsekretsen och flera läsare har hört av sig med egna minnen kring Enid Blyton och hennes böcker. Ulf Gemsiö är en och han skriver till Staren med en god touch av finsmakeri i ämnet:
Får den varmaste nostalgikänsla när jag ser namnet Enid Blyton nämnt. Med inte bara Femböckerna utan även med Mysterieböckerna, Hemliga Sjuanböckerna, Äventyrsböckerna, Kvartettböckerna och så vidare är hon säkert den författare som betytt mest för mitt läsande.
Om man tidigt anade vilka som var bovarna i Femböckerna, var ju Mysterieböckerna mer av pusseldeckare i Agatha Christie-stil. Här blev man ofta förvånad när Fatty Trotteville, efter sina maskeringar, avslöjade boven eller bovarna. Detta med svartmuskiga typer, som du nämnde, bidrog ju till kritik mot böckerna. Ofta var det ju zigenare, som det hette i böckerna då, som var skurkarna. När man sedan på 70-talet skulle redigera om innehållet, innebar det bland annat att tyskar (!) i husvagn fick ersätta romerna i de kringresande cirkus- eller tivolisällskapen!
Ulf Gemsiö tar även upp fenomenet med världens första deckare. Staren kom dragande med den okände Wilkie Collins och hans "Månstenen". Ulf Gemsiö kontrar starkt med Edgar Allan Poe och dennes "Morden på Rue Morgue" från 1841 som mycket riktigt brukar betraktas som den första kriminalhistorien.
"Med Auguste Dupin som den första privatdeckaren. Här är det ju verkligen fråga om en oväntad och synnerligen spektakulär mördare", skriver Ulf Gemsiö.