Så jag tänker skriva hela denna krönika under tiden jag tuggar tuggummi. Vem vet, jag kanske presterar bättre.
Av någon anledning började jag tänka på alla skillnader inom skolväsendet som jag har upplevt under min uppväxt i både Kanada och Sverige. Enligt min uppfattning handlar det om en något mer prestationsinriktad skola i Kanada än här. I grunden är det skillnaden mellan att använda piska och morot för att få fram hög akademisk prestation, något som är typiskt för Kanada, och jämlikhetstänkandet med en smula jantelag, som i Sverige.
Ibland går disciplinen till överdrift. Jag kommer ihåg ett exempel från femman i Kanada då jag fick kvarsittning under en idrottstimme för att jag frös och tog på mig en tröja ovanpå den obligatoriska klädseln. I Sverige har jag däremot varit med om att elever ryter, svarar emot och till och med svär åt sina lärare utan att de skickas i skam till rektorns kontor. Detta förstår jag, en kille som är uppväxt med att kalla sina lärare vid efternamn, mig inte på.
Denna anarkistiska stat som också kallas "svenska högstadiet" har snurrat iväg helt utan kontroll. Om man tittar på Kanadas skolsystem igen, ett system med schemalagd kvarsittning, där skolk två gånger leder till reglering, har den auktoritära, hierarkiska regimen lyckats hålla sin befolkning under kontroll. Eleverna fortsätter att tilltala sina lärare vid efternamn och rektorns ord gäller. Punkt. Systemet fungerar bra, även om lite frihet och inflytande, något som man har mycket av i Sverige, kanske skulle önskas av eleverna.
Tillbaka i Sverige har decibelnivån i klassrummet stigit till en sådan nivå att ambitiösa nördar som jag väljer att arbeta hemma trots att nästan alla skulle klara av att slutföra sina uppgifter på skoltid. Är detta meningen? Skulle det räcka med att alla tuggade tuggummi och var glada? Eller krävs det en attitydförändring i båda dessa skolsystem?