"De positiva berättelserna väntar jag fortfarande på", skriver Elin Holmer.
Sammantaget visar detta inte enbart på en demensvård som lämnar övrigt att önska, utan på en äldrevård som inte mäktar med och på ett utbrett missnöje över en välfärd som inte fungerar. Människors frustration och sorg går nästan att ta på.
Jag har pratat med mannen vars fru personalen glömde bort att lägga för natten. Hon blev sittande i sin stol till kvällen. "Det är ju snudd på misshandel, men vart vänder jag mig? Polisen?"
Undersköterskan som gråter på jobbet för att hon inte hinner med. "De blir så ledsna när jag inte kan stanna och prata en stund, men vad ska jag göra?"
Kvinnan vars mammas larm inte fungerade, varpå mamman klev ur sängen och föll så illa att hon inte längre kan stå på egna ben. "Hur kan detta ens få hända?"
Den gamle mannen som fick vänta över en halvtimme på sitt toabesök. "Du är så utelämnad. Det är ren tortyr".
Att det skulle komma reaktioner var jag beredd på men omfattningen förvånade mig. Jag har under dessa månader fått lägga en stor del av min arbetstid på att lyssna, stötta och guida vidare.
Men det som förvånat mig allra mest är att jag inte fått ett enda samtal från någon som tycker att den verklighet som beskrivs inte stämmer överens med deras. Ingen har ringt och berättat om det som fungerar väl.
Dessa samtal brukar komma, vilket är bra eftersom verkligheten inte är svart eller vit, utan en glidande gråskala.
Men, nej. De positiva berättelserna väntar jag fortfarande på.