Med två rosbuketter i hand går en ung kille ut från affären.
För de flesta tar det flera år innan man blir vuxen. Ungdomarna i Skärblacka blev det över en natt.
Klockan är runt halv tio på förmiddagen den 22 maj 2024. Dagen innan har något alldeles fruktansvärt inträffat. Jag sitter på en betongklump utanför Ica i Skärblacka. Butikens skjutdörrar öppnar sig och ut kommer en pojke gåendes. Jag går fram till honom. Han är i den där åldern då pojkar kan växa flera decimeter under ett sommarlov, men det är inte sommar än och mina 168 centimeter räcker fortfarande för att blicka ned på honom.
I hans hand håller han två buketter röda rosor i cellofan som han just köpt inne i butiken. Köpta med pengar som säkert var tänkta till godis och läsk.
Han går på Mosstorpskolans högstadium och strax efter honom öppnas skjutdörrarna igen. Fler högstadie-elever strömmar ut.
Alla med var sin rosenbukett i hand.
***
Idag har det gått ett år sedan bilolyckan utanför Kimstad. Fem ungdomar möttes upp på grusplanen vid Mosstorpskolan, som de gjort så många gånger förr. I brist på annat att göra satte de sig i en bil och åkte i väg, utan något mål i sikte. Det som började med nöjeskörning slutade i tragedi. Tre av ungdomarna återvände aldrig till skolans grusplan.
Felicia Folkesson, 18 år.
Lukas Ström, 17 år.
Nathanael Johansson, 16 år.
Felicia Folkesson, Nathanael "Nenne" Johansson och Lukas Ström.
Dagen efter olyckan står jag och min kollega på samma grusplan, framför två epatraktorer som ungdomarna lämnat efter sig. Det är långt ifrån första gången som vi har åkt ut till en plats efter en allvarlig händelse, och inte heller den sista. Men den här gången är annorlunda. Det är inte bara ungdomarnas vänner och familj som sörjer. Hela Skärblacka är i sorg. På Mosstorpskolans grusplan står det dussintals ungdomar i kluster. De håller om varandra, många gråter, andras ansikten är tomma på uttryck. Epatraktorerna som blivit kvarlämnade där har redan täckts med ett täcke av blommor, som ungdomarna köpt på den lokala Ica-butiken.
Redan innan de gått ut grundskolan har högstadieeleverna i Skärblacka upplevt sorg nog för en hel livstid.
Ungdomar samlas utanför Mosstorpskolan efter olyckan.
Tre veckor efter olyckan svänger jag av en grusväg och parkerar på en gård utanför Skärblacka. På parkeringen utanför huset möts jag av personen som jag ska intervjua, Hugo Lindroth, då 16 år gammal.
Det har inte ens gått en månad sedan två av hans närmaste vänner, och tjejen han var ihop med fram till i vintras, hastigt ryckts från världen. Trots det är han lugn och sansad när han, hemma vid köksbordet, berättar om sorgen efter vännerna. Han svarar öppet, uppriktigt och genuint, med en känslomässig mognad som jag på förhand inte hade en aning om att en tonårskille kunde besitta. Flera gånger får jag kämpa med tårarna när han berättar. Själv pratar han om det som något han sedan länge bearbetat.
Tre veckor tidigare förlorade 16-årige Hugo Lindroth tre av sina närmaste vänner.
Det känns som att vi är jämnåriga när vi sitter där. Och på ett sätt är vi också det. De senaste veckorna har han varit med om mycket mer än vad jag upplevt under min livstid, trots de åtta år jag har honom till godo.
Andra ungdomar är nervösa för en muntlig presentation i skolan.
Han är nervös inför att bära sina vänners kistor nedför altargången.
Andra ungdomars största problem är slutbetygen inför sommaren.
Hans största problem är att hans tre bästa vänner inte längre finns.
Olyckplatsen utanför Kimstad ett år efter olyckan.
***
Ett år har passerat sedan den fruktansvärda händelsen som gjorde "Blackas" ungdomar vuxna över en natt. Även om sorgen för de omkomna ungdomarnas familjer är lika avgrundsdjup nu som då, tror jag att bygdens unga börjat gå vidare. Kanske kan det kommande året vara mer bekymmerslöst än det förra.
Kanske kan de få vara unga igen, och åter lämna vuxenvärldens mörker för ett tag.