En dröm (till höger) och verkligheten (till vänster).
På måndagen, fyra dagar innan jag glatt skulle springa ut i min orimligt dyra studentmössa och nya vita klänning, känner jag något i halsen. Helvete. Jag visste direkt att det var en halsböld, eftersom det drabbat mig två gånger innan.
– Hm, sade AT-läkaren på vårdcentralen fundersamt när han lyste med en ficklampa ner i min hals.
Efter konsultation med övrig vårdpersonal, och en vända på Vrinnevi, hamnade jag till slut på US i Linköping för att akut operera bort mina halsmandlar. Så när mina vänner checkade av uppdrag i studentkampen låg jag ensam i en sjukhussäng och försökte få i mig en piggelin. Det slutade med att den smälte i min hand.
Samtidigt som min klass åt studentmiddag opererades jag. Eftersom jag inte var där kan jag inte återge meningsutbytet helt korrekt, men enligt en vän som satt med på middagen lät det ungefär så här.
En klasskompis säger till bordet:
– Jag tycker synd om Alva, hon ligger ju liksom på sjukhus.
Varpå en annan i min klass svarar:
– Jag tycker inte alls synd om den dumma horan.
Så hittills på min studentvecka har jag alltså missat alla fester, inte kunnat äta eller dricka på flera dygn, blivit kallad för en hora framför hela min klass plus mina två mentorer, blivit nersövd, opererats, och vaknat upp halvt nerdrogad bredvid en massa främlingar i en uppvakningssal på US.
På själva studentdagen skrevs jag ut. Min pappa tog med min studentmössa till sjukhuset och efter att ha hämtat alla mina mediciner åkte jag förbi min gymnasieskola, något som jag idag ångrar. Mina klasskamraters sista intryck av mig är en tjej i sjukhusbyxor, en sliten T-shirt, fettigt hår och som inte kan prata. Alla andra hade sina vita klänningar, lockigt hår och smink. Men det var nog inte det värsta. När jag var på väg ut från skolan, eftersom jag inte orkade vara med på vare sig utspring eller flakåkning, kom en lärare fram till mig.
– Jag vet hur det känns, sade hon.
Inte för att hon också missat hela sin student. Utan för att hon flera år tidigare också gjort samma operation. Jag kunde inte berätta för henne att hon nog faktiskt inte visste hur det kändes att missa allt som alla sagt var den roligaste dagen i deras liv, för jag kunde ju inte prata.
Men vad vill jag då ha sagt med denna berättelse? Jo, att studenten faktiskt inte är slutet. Det är först efter studenten som jag träffat vänner för livet, hittat en partner, rest runt, hittat glädjen i att studera och jobbar med något som jag faktiskt tycker är roligt.
Så om du tar studenten i år och verkligheten inte lever upp till dina förväntningar, var inte ledsen.
Det är nu livet börjar.