Den vita röken. Pulsen som stegras av den dånande basen. Det är trångt och svettigt. Alla dansar. Eller, ja, rör sig på något sätt. Jag blickar ofokuserat ner i golvet med armrörelser i takt med musiken för att sedan vända mig uppåt och möter det blixtrande taket. Musiken tystnar och endast diskanten från melodin hörs. Sen börjar det igen. Om och om i flera timmar. Basen blir till en trygghet som låter en släppa på spärrarna.
Det är bara tacka och ta emot när man får vara med om något så engagerande. Det är helt olika sorters människor men alla är med på noterna. Ingen pessimist längst bak som klagar på att folk bryr sig så mycket och lägger ner tid på saker. Ingen som påpekar att vi ska prata med små bokstäver för att hög ljudvolym kan vara skadligt. Alla vill vara med till hundra procent liksom. Hur ofta ser vi det?
Det var i alla fall den känslan några unga arrangörer från Ebersteinska gymnasiet verkligen nådde ut med förra fredagen. Deras arrangemang Eclipse var allt man kunde önska. Och de ska ha en stor eloge för det var deras första gång. Visst, kanske var det därför alla inte kom in förrän efter en och en halv timme. Jag tror faktiskt inte biljetterna räckte. Men det visar också på hur många som gillar att de tog detta initiativ. De lyckades förvandla Kulturkammaren, som annars är ganska intetsägande, till en färgsprakande gryta där festen flyttades upp på borden och ut i entrén. Dit gick jag flera gånger för att ta några gratis energidrycker så jag skulle orka hela kvällen.
Jag hoppas att de kan fortsätta anordna fester i Norrköping. Vi behöver fler. För er som fortfarande tycker att det verkar utflippat att trängas i en mörk och svettig lokal så kan jag bara säga en sak.
Trångt var det.
Men jag har nog aldrig känt mig friare.