Norrköping och Manchester har en historia ihop, som går tillbaka till textilens mest blomstrande tid. Den här kvällen, när världen fortfarande försökte komma på fötter igen efter terrorattacken vid Ariana Grandes konsert i just Manchester, vävde Norrköping ihop banden igen.
Med kärlek, styrka och skratt i kulturen från en stad till en annan.
William Wahlstedt, skådespelare vid Östgötateatern, fångade just den känslan före den första tonen.
"Målet var att skrämma oss, men i stället samlar och hämtar vi kraft. Det är kulturens uppgift. Vi ska inte låta oss stoppas eller hindras. Låt föreställningen börja", sa han.
Den gjorde det.
Den fångade oss från den första minuten och tog oss med bländade och smakfull resa.
Kvällen började med Ödets makt av Giuseppe Verdi och slutade, som sig bör en sån här kväll med David Bowies Heroes.
De dryga två timmarna mellan dessa mästerverk var en resa genom precis allt – och lite till – av det vi kan uppleva på en scen. Jag blev lätt vimmelkantig, när jag bara lät blicken vandra genom programmet för premiäraftonen i Louis de Geer. Det var en palett av musik, dans, opera, teater, bok, film och musikal, där vassa Östgötateatern och suveräna Norrköpings Symfoniorkester gjorde gemensam sak med artister från hela Sverige och gav Scenkonstbiennalen en flygande start på sina späckade dagar på scener runt om i hela Norrköping.
Det var ett sätt att hylla scenkonsten.
Man lyckades.
Norrköping tog chansen och lät klokt nog Romeo och Julia ta plats tidigt i programmet. Det var ju här den svenska premiären av William Shakespeares tragedi ägde rum den 5 augusti 1776 på värdshuset Tre Prinsar. Kvällens skickliga värdpar i Stina von Sydow och Pontus Plaenge.
Jag gillade skarpt Romeo och Julia goes overall, där det kändes ett tag som om hela salongen hade sin del innan 1–2–3 Schtunk (Lasse Beicher och Josefine Andersson) bjöd på sin egen balkongscen, som lockade till skratt och fick till och med kommunstyrelsens ordförande, Lars Stjernkvist, att bli scenmästare...
Det fanns så mycket mer att njuta av, luta sig mot och bli imponerad av.
Som Klara Mossberg och Mattias Lindströms ringar till tonerna av Sergej Prokofjev.
Som Richard Carlsohns varma Snurra min jord.
Som Anders Dahlstedts och Martin Orraryds hisnande vibrationer i luften.
Som Elin Bornells hyllade Kunskapens frukt.
...men framförallt kulturens och scenkonstens eviga styrka, kärlek och värme, som aldrig kommer tystas.