Woodstockfestivalen brukar beskrivas som ett sorts mellanting mellan musikfest och humanitär katastrof. Mycket musik var det i alla händelser och i det extremt starka artistfältet märktes, bland andra, Janis Joplin, Jimi Hendrix, The Who och Santana. Festivalens 50-årsjubileum firas på flera håll i USA i augusti och här hemma i Sverige samlar Mikael Rickfors styrkorna – det vill säga Py Bäckman, Dan Hylander, LaGaylia Frazier, Clas Yngström, Mats Ronander och några till – för att åka land och rike runt med en personlig Woodstockhyllning.
Den 1 november når turnén Norrköping och Louis De Geer-hallen och dagen därpå gästar man Konsert & Kongress i Linköping.
Redan nu gör initiativtagarna "press" och det bildas kö vid telefonen för att få tala med Östgöta Media. LaGaylia Frazier hör av sig strax senare från en taxi på väg till, eller möjligen från, inspelningarna av "Let´s Dance".
Det här handlar emellertid om den mytomspunna Woodstockfestivalen som enligt ständigt obekräftade uppgifter lockade över en halv miljon besökare till ett lerigt gärde en bit norr om New York för snart 50 år sedan.
– Det var helt otroligt och fantastiskt på en och samma gång, säger Py Bäckman.
– Jag hade ett litet band då och bara fick spela på ungdomsgårdar. Så var vi rätt dåliga också. Men Woodstock blev en inspirationskälla och jag bestämde mig då för att en vacker dag få uppträda på lite större scener än på ungdomsgården. Nu ska det bli jättekul att få göra den här turnén. Flera starka kvinnor var med på Woodstock. Joan Baez, Janis Joplin och Grace Slick i Jefferson Airplane. Jag ska försöka tolka dem.
Dan Hylander minns Woodstock som en kulmen på 1960-talets musikboom.
– Tyvärr blev Woodstock startskottet för en nya era inom pop- och rockmusiken, säger han.
– Både det rent musikaliska liksom idealen i stort gick utför efter Woodstock. Branschen tog över allt mera. Men tittar man bakåt på Woodstock slås man av hur uppblandad det var. Rock, soul och pop i ett väldigt brett spektra. Imponerande. Nu gäller det att vi handskas på rätt sätt med materialet. Det får inte bli en coverbandsturné. Det tror jag heller inte är någon risk. Vi ska vara noga med att tillföra en personlig touch till alla fantastiska låtar.
För Mikael Rickfors gjorde supergruppen Crosby, Stills & Nash ett särskilt starkt intryck under festivalen.
– Det var i ungefär i samma veva som jag började i The Hollies och vi ville ju låta precis som dem. I övrigt såg jag inte Woodstock som någon stor musikalisk inspirationskälla. Så här i efterhand och jämfört med dagens fantastiska utrustning är det ändå imponerande hur bra och starkt artister som Richie Havens och Santana kunde få till det från scenen och inför det publikhavet.
LaGaylia Frazier, som ska tolka både Janis Joplin och Sly & the Family Stone i sina bidrag, har med tiden imponerats av Woodstock som samlande kraft.
– Hela idén med musiken som ett enande "movement" var väldigt attraktiv, säger hon.
– När Woodstock skedde var jag själv inte inblandad i musik och tänkte inte så mycket på festivalen då. I efterhand har jag insett att det handlade om "the real thing". Även om jag älskar att skratta och showa på scenen, handlar det nu om att visa respekt för festivalen.