– Jag känner att jag börjar komma i kapp nu, säger hon och nickar mot den lilla bokhögen på bordet, där tre av böckerna är hennes.

Det finns nämligen så mycket mer än det ögat ser när det gäller Boel Schenlaers författarskap. Fast först lite fast mark under fötterna: Boel Schenlaer är poet och kommer från Åtvidaberg.

-– Enda skälet att man blir poet där är att det är så trist så det inte finns nåt annat att göra, säger Boel Schenlaer och märker att den östgötska dialekten smyger sig på.

Artikelbild

| På väg. Poeten Boel Schenlaer lämnar Stockholm för att gästa Söderköpings Bokhandel i nästa vecka.

Det fanns en yttre påverkan. Bägge föräldrarna var lärare, det lästes litteratur i hemmet och hennes pappa skrev själv lyrik, under pseudonym.

– När jag var 12 år frågade jag om jag fick började arbeta på biblioteket. Och det fick jag så jag satt där och stämplade lånekort och satte in böcker.

Att komma från Åtvidaberg och gå gymnasiet i Linköping var ett lyft. Boel Schenlaer engagerade sig i elevtidningen Kretteln, likt Tage Danielsson.

Sedan tvekar hon lite och tänker efter.

Artikelbild

| Blått hår. Röda drömmar. "Jag drömmer om blod" heter Boel Schenlaers senaste diktsamling.

– Fast jag tror att mycket av det jag skriver är sånt som hände mig under barndomen, fast det förstod jag inte förrän senare. Det är som ett nystan som man börjar reda upp långt efteråt, då det är en tid som inte längre finns.

Efter gymnasiet flyttade hon till Stockholm, där hon bott sedan dess med undantag för varsin årslång flytt till Göteborg respektive Malmö. Hon skrev och reste. En dag lade hon ett manus i brevlådan på Arlanda innan hon skulle resa till Portugal, det var det som skulle bli hennes debut, diktsamlingen ”Fresk” som kom ut 1992.

– Jag skickade till Bo Cavefors, Symposion och till Bonniers. Innan jag kom hem hade Bonniers sökt mig. Det gavs inte ut så många debutanter då och det året satsade de på mig.

Gensvaret var omedelbart och positivt.

– Jag fick tretton förstadagsrecensioner. Det flöt på.

”Fresk” fick många lovord, ja Dagens Nyheter valde ut den som årets bok. 29 år gammal var Boel Schenlaer en komet på litteraturens himmel. Men andra tider skulle komma. Det skulle dröja femton år innan Boel Schenlaer gav ut en ny bok.

– All den där framgången var väl inte av godo, medger hon i efterhand.

Poesiklimatet skulle snart förändras. När Boel Schenlaer debuterade sökte förlagen nya författare och nya poeter. Nu kom en ny våg av nya poeter med annan stil.

– Jag skrev fyra böcker under den här tiden. Alla blev refuserade av Bonniers och jag kunde aldrig förstå varför.

Dat fanns naturligtvis de inom förlaget som stödde henne men de hade andra att ta hänsyn till. Sex år efter debuten gav Boel Schenlaer upp försöken. Hon hade under tiden skrivit dramatik för Radioteatern och för scenen. Ett par år senare drog hon i gång en mötesplats för scenpoesi, Poesi On Stage.

– Det var precis sådant som var efterfrågat just då. Jag ville skapa en scen för möten, för olika slags poesi med många röster.

Ur detta föddes Södermalms Poesifestival, vars senaste och tolfte upplaga ägde rum i september i år med ett tjugotal poeter, de flesta internationella.

– 90 % bryr sig om den här världen, Sverige. För mig är Sverige kanske 10% och resten av världen 90 %. Kanske har det blivit så som en konsekvens av utstötningen.

För Boel Schenlaer har fler dåliga erfarenheter av förlagsvärlden. 2004 blev hon redaktör för den anrika men ofta krisdrabbade tidskriften Lyrikvännen. Det varade ett år innan den likaledes krisdrabbade ägaren Ordfront sparkade henne.

– Det tog mig hårt och var jobbigt, men det var på grund av det jag bestämde mig för att starta en egen tidskrift och ge ut mina dikter själv, säger hon och tittar på den mintgröna pocketboken som är hennes diktsamling ”Kärlek som fobi” från 2007 som kom ut på det egna förlaget PS. Och det var nog viktigt för den produktiva poeten Boel Schenlaer. För takten i utgivningarna har ökat. 2011 kom ”Nomad i exil” på Symposion liksom årets ”Jag drömmer om blod”. Den sistnämnda kan kallas en litterär reseskildring: hon reser till Agadir i spåren efter Artur Lundkvist som var där i 1960 när den marockanska kuststaden drabbades av en förödande jordbävning.

– Fast jag har skrivit så mycket mer, kanske sex-sju böcker. Tre av dem försvann i en dator. Och jag har fyra böcker på gång. En biografi om Kafka, en diktsamling från Nicaragua där min litterära reskamrat är Marina Tsvetajeva, en diktsamling från New York och en kortroman.

Hon är också känd för att publicera dikter på Facebook.

– Det är för att jag skriver så snabbt att jag själv blir osäker på kvaliteten. Då lägger jag ut dem och får reaktioner och sen tar jag bort dem igen.

Med allt detta i bagaget kommer hon till Söderköping på författarbesök nästa vecka. Det är inte undra på att Boel Schenlaer tycker att hon håller på att hinna ikapp sig själv.