De väljer att med några få undantag koncentrera sig på den senare halvan av karriären. Och inte mig emot – särskilt de två senaste albumen håller jag mycket högt.

Det är rakt på sak och inga extravaganser i form av visuella effekter. I stället lyxar bandet med en körtrio med Miriam Bryant i spetsen som verkligen lyfter verk som ”Godhet”, ”La Belle Epoque” och ”Allt har sin tid”.

I nio låtar är det dansant, elektroniskt unz-unz-tryck där det ibland blir lite väl mycket Martin Sköld på bekostnad av Jocke Berg, men sedan bromsar de upp med bröllopspsalmen ”Utan dina andetag”, och därifrån är det mer organiskt. Avslutningen blir nästan löjlig när de radar upp epos efter epos. Framför allt växer ”999” till något fantastiskt som slår ständiga avslutningslåten ”747” och till och med ger avslutningsavslutningslåten ”Mannen i den vita hatten” en match.

Artikelbild

Ja, jösses vilka låtar de har. Och fler ska det bli. ”Till hösten spelar vi in skiva igen”, hälsar Jocke innan han kliver av. Tack som fan.