Förklaringen är naturligtvis att han emigrerade redan 1920 för att aldrig återvända och att han fick sina största framgångar på andra sidan Atlanten.

Men en av hans böcker, ”The poky little puppy” från 1942, har sålt i 15 miljoner exemplar, vilket vid millennieskiftet var amerikanskt rekord för illustrerade barnböcker

Bristen på uppmärksamhet i det forna hemlandet understryks också av att Lars Emanuelssons och Oskar Ekmans ”Gustaf Tenggren – en biografi” är den första levnadsteckningen om honom.

Det betyder inte att han var overksam under åren i Sverige och redan som 20-åring kom han att illustrera ”Bland tomtar och troll”. Han tog över efter John Bauer och uppdraget var ett av de mest prestigefyllda som en tecknare kunde få vid den tiden.

Han växte upp i Gårda, som på den tiden låg strax utanför Göteborg. Somrarna tillbringade han hos farfadern Johan Teng i västgötska Magra och det var från honom som de första konstnärliga impulserna kom. Denne tycks ha varit något slags tusenkonstnär, som både målade och täljde träfigurer. Gustafs far, Aron Enoch, var också konstnärligt begåvad, men kontakten mellan dem upphörde när Aron Tenggren for till USA år 1900. Då var Gustaf Tenggren fyra år och de skulle aldrig träffas igen. Men faderns återkomst från utlandsvistelsen har ett lokalhistoriskt intresse. Han bosatte sig nämligen i Kvillinge och lång senare anlände också hustrun Augusta – Gustafs mor – och de återförenades efter en äktenskaplig paus på 40 år.

Biografin om Gustaf Tenggren antyder en sammansatt och bitvis komplicerad natur. Periodvis drack han rejält och hoppade även över äktenskapliga skaklar när tillfälle bjöds.

När han i juli 1920 klev på emigrantfartyget Hellig Olav i Köpenhamn var det i sällskap av Anna Petersson. En syster till Rudolf Petersson, hans kamrat från Valand och upphovsman till 91:an Karlsson.

Bakom sig lämnade han ett förhållande som av allt att döma resulterat i ett utomäktenskapligt barn. Efter några år i USA mötte han Mollie Fröberg och de kom att dela livet fram till hans död 1970.

Det finns en rastlöshet hos Gustaf Tenggren som möjligen bottnar i uppväxtvillkoren, men det som kom att prägla tillvaron var arbetet, vilket också bekräftas av bildmaterialet i boken.

Berömmelsen grundlades under första decenniet i det nya landet och det dröjer inte förrän uppdragen strömmade in och 1926 hade han en inkomst som motsvarar 1,7 miljoner kronor i dagens penningvärde. Han illustrerade böcker och kalendrar, men gjorde också affischen ”The blue moon girl”, som var en annons för ett företag som tillverkade damstrumpor och fick ett enormt genomslag.

Under 1930-talets senare hälft arbetade han för Walt Disney och medverkade under tillkomsten av filmer som ”Snövit och de sju dvärgarna”, ”Fantasia”, ”Bambi” och ”Pinocchio”.

Hans arbetsuppgifter varierade, men den sistnämnda filmen är det till allra största delen hans verk. Bortsett från utseendet på Carlo Collodis dockfigur utformade Gustaf Tenggren allt från byggnader, interiörer, kläder och föremål. Men hans namn saknas märkligt nog i förtexterna, vilket kan tyda att han hamnat på kollisionskurs med sin arbetsgivare. Han lämnade i alla fall företaget 1939 och antyder senare att tiden hos Disney inte var särskilt lycklig.

Men han behöve inte bekymra sig om försörjningen. Några år senare utkommer ”The poky little puppy” i förlaget Simon & Schusters satsning på serien ”Little golden books” – de flesta av dem finns på svenska i FIB:s Gyllene böcker. Han åstadkom ytterligare ett par av seriens storsäljare och sammantaget är han en av de mest publicerade barnboksillustratörerna genom alla tider.

Lars Emanuelsson skriver i bokens inledning hur han först tänkte sig att Gustaf Tenggren gav en uppfattning om hur John Bauers konst hade sett ut om han fått leva vidare, men att tanken kom att blekna inför det variationsrikedomen hos den yngre. Men entreprenören i Gustaf Tenggren verkar ha hämtat inspiration när han behövde och det går att hitta influenser både från en tidig förebild som Akseli Gallén-Kallela och modernister som Picasso, Braque och Matisse. Men där fanns också direkt påverkan från illustratörer som Arthur Rackham och Georges Dulac, men stilen i illustrationerna till Geoffrey Chaucers The Canterbury Tales” är han nog helt igenom hans egen. Möjligen med några stänk från Pieter Brueghel eller Hieronymus Bosch.