I en nyutkommen bok granskas hur rättssäkerheten sätts ur spel när bevakningsföretag i Stockholm använder olagliga metoder för att komma åt klotter och graffiti.

Norrköping har under flera år haft en graffitipolitik med legala väggar. Annorlunda är det än idag i Stockholm där politikerna nolltolerans mot både graffiti och klotter lett till andra metoder.

Boken ”Grip till varje pris: Falkarna, CSG och de rättsvidriga väktarmetoderna 1996–2014” presenterar journalisten Kolbjörn Guwallius ett material som visar att bevakningsföretaget CSG, som Storstockholms Lokaltrafik (SL) anlitar, använder sig av olagliga metoder för att komma åt klottret i kollektivtrafiken. Väktare spanar civilt på enskilda personer och sparar uppgifter i egna fotoregister.

Artikelbild

Hur har din granskning gått till?

- Jag har tittat mycket på offentliga handlingar och polisanmälningar. Så länge man vet vad man letar efter, så är det lätt att få fram dem. Där har jag sett mönster och CSG har inte varit så noga med att dölja sanningen för polisen, så som de gör för media. Deras VD har redan uttalat sig offentligt att de inte är så oroliga för min bok. Men det borde de ju vara, för de binder bara upp sig ännu hårdare vid en uppenbart osann version nu.

Både SL och CSG förnekar i dagsläget att det skett några olagligheter, men Kolbjörn Guwallius tror inte det är hållbart i längden med tanke på de resultat han fått fram. Hans kartläggning täcker nästan två decenniers bevakningsverksamhet.

- I Länsstyrelsens pågående utredning har CSG blivit tillfrågade om de jobbar med dolda väktare som låter klottrarna göra klart före gripande, och bemöter det med att kräva datum, tid och plats för att bemöta frågan. Men jag har ju kunnat se i polisanmälningarna som jag tittat på, att det är deras övergripande strategi. Och på SL överraskades jag av att deras trygghetsansvarige inte hade koll på att väktarna inte får gömma sig för att bevittna brott. Trafikverket erkänner i boken att de vet att väktarna jobbar med civilklädda spanare som rör sig ute på stan, förmodligen för att de inte heller vet att det är olagligt.

Hur har det kunnat pågå så länge utan att det blivit mer uppmärksammat?

- Det är den frågan många ställer sig – kan det verkligen stämma? Det finns några faktorer som gör att det har kunnat pågå. Dels att alla som jobbar med uppdraget, beställare, poliser, väktare i CSG, vet mer eller mindre hur det går till. Det finns alltså ingen på ”maktsidan” i det här som är kritisk mot metoderna, utan alla verkar veta att det är så jobbet görs. Och dels så är utövarna själva unga och vet ofta inte sina rättigheter. De vet inte att registreringen av dem är förbjuden. Och skulle de veta – vem kommer att lyssna på dem? Istället berättar de om sina erfarenheter på Flashback, vilket CSG kan bortförklara som illasinnade rykten.

Det är dessa rykten som Kolbjörn Guwallius belägger genom att läsa polisrapporter och prata med till exempel Trafikverket och Länsstyrelsen. Men den här informationen kommer sällan inom de granskande myndigheternas radar. Dessutom har de ganska svaga tillsynsmöjligheter. I boken beskriver han bland annat hur Länsstyrelsen 2005 fick ett mail som tipsade om att CSG jobbade med civila väktare på en av tunnelbanelinjerna i Stockholm. Men ärendet lades ner, efter att Länsstyrelsen nöjt sig med CSG:s nekanden.

Vad tror du kommer hända nu när din granskning har publicerats?

? Det är ju inte Länsstyrelsen som kommer att sätta stopp för det här eller Datainspektionen, vilket jag trodde för två år sedan. Möjligen att Datainspektionen kan göra det nu i och med att det finns ett handfast register. Det som kan hända nu är att antingen förstår ansvariga på SL själva att det är kört och avbryter samarbetet med CSG, eller så talar politikerna i Landstinget om för SL att de måste avsluta sitt samarbete.

Kolbjörn Guwallius hoppas att det uppstår ett politiskt tryck på SL, om de inte klarar att reda ut sitt samröre med CSG själva. Han tror dock att de ansvariga på SL kommer att ducka så länge det är möjligt, eftersom de tycks vilja jobba så här.

I Stockholm finns en nolltolerans mot olagligt klotter och graffiti, staden ska vara ren, snygg och trygg. Kan bevakningsbolagens metoder vara ett sätt att komma närmare nolltoleransens mål?

- Nej, jag vill inte gå så långt som att spekulera i det. Sedan är hela otrygghetsfrågan i relation till graffiti konstruerad, men det är en helt annan fråga.

Om man tittar på resten av landet – hur ser det ut där?

- I Skåne avslöjade Helsingborgs Dagblad ett företag med liknande metoder som i Stockholm, som erkände. Jag hittade faktiskt en artikel i Norrköpings Tidningar från november 2006 beskriver hur två civila väktare beslagtar färg, handskar och kamera från några män. Journalister reagerar sällan på sådana uppgifter eftersom de har dålig koll på reglerna.

Kolbjörn Guwallius understryker att det inte är arbetet med att begränsa det olagliga klottrandet som han vänder sig mot, utan metoderna.

- Det är viktigt att SL får hålla sina tåg rena, om det är det de vill, men det får inte ske på olaglig väg, sammanfattar Kolbjörn Guwallius innan han går vidare till ett möte med Datainspektionen, som visat intresse för hans granskning.

Han har faktaunderlaget, nu hoppas han att den ska användas för att rättssäkerheten återupprättas.