När jag mötte Maja Hagerman i vintras berättade hon om sin färdiga film "Hur gör man för att rädda ett folk?" baserad på rasbiologen Herman Lundborgs levnadshistoria och om den bok som skulle följa i höst. Filmen fokuserade på att rasbiologen inte levde som han lärde. Där rasblandning mellan nordiska arier (som Lundborg givetvis såg sig som) och lägre stående raser som samer och finnar (eller östbaltisk typ som hamns tyska kollegor föredrog att kalla dem) var det stora hotet mot civilisationen, tog han själv en kvinna från Övre Soppero till älskarinna, gjorde henne med barn och gifte sig med henne.

Om filmen koncentrerar sig på denna akt av dubbelmoral, fäller Maja Hagermans nya biograf över Herman Lundborg en betydligt hårdare dom över hans person, hans moral, hans politik och hans forskning. Herman Lundborg och hans rasbiologiska institut – världens första – tillhör sedan länge ett pinsamt, länge nedtystat, arv från det svenska folkhemmet med skamstämpel över sig.

Ur denna tystnade kommer nu Maja Hagerman med fynd ur arkiven och som vanligt en engagerad berättarröst med en medryckande stil och berättar en ny och större anlagd historia en skamfläck som få velat befatta sig med.

Herman Lundborg (1868-1943) framstår till en början som begåvad, ärelysten och flitig. Han utbildar sig till psykiater. Någon gång under 1900-talets första år vänder han sitt intresse mot arv, genealogi och kopplar dem till personlighetsegenskaper. Hagerman daterar vändningen till 1904. Lundborg har tidigare kommit i kontakt med anatomiprofessorn Gustaf Retzius rasforskning. Om de två generationerna Retzius har Maja Hagerman redan skrivit i sin bok "Det rena landet", berättelsen om hur föreställningen om de rasrena svenskarna växte fram.

Herman Lundborg har funnit sin kallelse, han blir inspirerad av Retzius, av Arthur de Gobineau (också kallad rasismens fader) och de rashygieniska sällskap som bildats i Tyskland. 1909 bildas det första rashygieniska sällskapet utanför Tyskland i Stockholm. Herman Lundborg blir alltmer besatt av tanken att bli världens störste rasforskare och rasbiolog. På 10-talet upptäcker han sitt nya stora forskningsfält: Lappland.

Lundborg arbetar med en fanatikers kapacitet och en fantasts självbild. Förutom att han dokumenterar samerna med hjälp av villiga präster som hjälper till på plats, lobbar för ett rasbiologiskt institut, sammanställer den succéfyllda utställningen svenska folktyper, turnerar och föreläser land och rike runt, håller kontakt med sina likasinnade forskningsvänner i Tyskland. 1922 får han sitt rasbiologiska institut i Uppsala. Han har nu seglat förbi sina tyska kollegor som i det krigsdrabbade Tyskland inte alls kan samla liknande resurser. Men det ska ändras.

Den politiska utvecklingen med den framväxande nazismen i Tyskland gör rasbiologin till statsbärande ideologi och lägger grunden till Förintelsen. Herman Lundborgs insats i detta är viktig.

Själv når han inte samma framgångar: han uppslukas av sin egen forskning, det rasbiologiska institutet går långsamt i stå under hans frånvaro och oförmåga att delegera. Och även om han redan från början håller sig med kvinnliga, oftast samiska, assistenter på sina resor, blir det naturligtvis en skandal när han installerar sin älskarinna på institutet, gör henne gravid och låter henne föda barnet och alltså själv skapar den rasblandning han varnat för.