Inget bokbål i världen kan tysta det fria ordet, men i Ernst Haffners fall var det nära ögat. Bannlyst av nazisterna vid maktövertagandet 1933 skulle det dröja åttio år innan hans enda roman ”Blodsbröder” på nytt fann läsare.

Bokens dagsaktuella skildring av den tuffa tillvaron för hemlösa pojkar i Berlin hade då bytt skepnad till ett historiskt vittnesmål om livet på skuggsidan i den döende Weimarrepubliken.

En pojke rymmer från en pennalistisk uppfostringsanstalt. Ett gäng glider in i kriminalitet. Något litterärt storverk à la Döblins ”Berlin Alexanderplatz” är det inte fråga om, men Haffner skildrar ”eländeshären av storstadsvagabonder” med sakkunskap och känsla för talande detaljer. Tillvaron som manas fram skulle kunna kallas för tröstlös, och ändå är trösten ofta inte längre bort än ett mål mat, en sup och tak över huvudet för natten.

Det fina i Haffners socialrealistiska kråksång är att han solidariserar sig med sina tilltufsade gängpojkar utan att bli sentimental.

Valet för den som vill överleva kan stå mellan att prostituera sig och stjäla ”proletärkvinnors magra portmonnäer”. Sakligt beskriver författaren gatulivets hårda villkor, även om han ser till att det mot slutet blir lite hjärtnupet i alla fall.

Från att ha varit ett brännande inlägg i samhällsdebatten har ”Blodsbröder” förvandlats till ett dokument från en svunnen ond tid. Och ändå är det svårt att läsa om vedermödorna hos dessa pojkar ”utan giltiga papper” utan att ägna en tanke åt situationen i dagens europeiska metropoler.