Alldeles nyligen påpekade en vän till mig att mitt intresse för litteratur från östra Europa – särskilt Polen – hade att göra med att jag kände igen något från Norrköping i den.

Det var en iakttagelse jag aldrig själv tänkt så mycket på, utom i ett fall: Andrzej Stasiuks roman "Världen bortom Dukla" påminde mig med sin vackert skildrade händelselöshet och tristess om Norrköping. Fast författaren själv hävdade att verklighetens Dukla var en riktig håla och hans översättare att östgötska Skänninge var en bättre jämförelse.

Poeten Adam Zagajewski kan också förvandla det vardagliga till en förhöjd upplevelse. I den nyöversatta prosaboken "I andras skönhet" beskriver han hur han som ung student klev av tåget i Krakow en söndag i maj. Han promenerar fritt utan mål och tycker sig plötsligt vandra genom en okänd, tidlös stad i skymningen. Han hör koltrastsång och möter unga, skrattande pojkar och flickor. Han upplever en känsla av både ensamhet och frihet, och ändå är han del av stadens pågående historia.

Artikelbild

| En polsk poet. Adam Zagajewski är en av Europas stora poeter.

"I andras skönhet", som gavs ut redan 1998, är en sorts flanörbok som går två vägar: inåt och utåt. I löpande prosastycken utan kapitelrubriker, vissa väldigt korta, berättar Zagajewski om Krakow dit han kom som student, blev poet och oppositionell. Men den inre vandringen handlar om hans poetik och kommenterar både politik, historia och religion, inte sällan genom att porträttera släktingar, lärare, eller valfrändskaper.

Adam Zagajewski – född 1945 och årsbarn med poeten Ewa Lipska – växte upp i det efterkrigstida, kommuniststyrda Polen, räknades som poet till Den nya vågen och blev en intellektuell oppositionell, bland annat genom att delta vid det underjordiska Flygande Universitetets föreläsningar. Senare gick han i exil i Paris och Houston, Texas. Numera har han återvänt till Krakow.

Visst kan Zagajewski skildra vardagligheter som är lätta att identifiera också i den miljö där jag vistas, men han har också något annat som för mig gör honom, och författare med liknande erfarenheter och samma höga kvalitet, särskilt intressanta. Det är hans övertygelse om att litteraturen är överordnad politiken. Den har för honom en högre moralisk ställning och sanningshalt. Detta var naturligtvis en följd av att den formades under en totalitär och föga sanningsälskande regim.

Efter murens fall har poesin, liksom litteraturen och konsten, förlorat sin status som nationens samvete. Poeterna är inte längre sitt samhälles enda sanningssägare. Med demokratin och pluralismen kommer också relativismen som inte bara resulterat i kulturens devalvering, utan också i värderingsförskjutningar. De är inte alltid önskvärda och betraktas som "skräp", ett pris man för betala efter Berlinmurens fall och en biprodukt av de marknadsstyrda demokratiernas öppenhet.

Lite synd är det att översättningen dröjt, å andra sidan är det bra att påminnas om den nära, oftast först bortglömda historien. 2015 finns det mycket att lära av den polska omvandlingen: från en stat i det Sovjetstyrda Östeuropa till centraleuropeisk unionsmedlem som utvecklats positivt till skillnad från Ungern. Men Zagajewskis storhet består. Eftersom han ännu, att döma av hans senare skrivna och översatta, dikter (senast "Antenner i regn" 2011) försvarar poesin som överordnad politikens ofta cyniska och brutala hantverk blir hans långsamma släntrande text något jag läser långsamt. Ibland viker jag av, går tillbaka, begrundar ett stycke. Som ni hör är "I andras skönhet" en bok som räcker länge.