– Jag är i chock! Det här måste jag smälta, meddelar hon mig när hon får veta att hon är en av årets två Broocmanpristagare.
Hon får ofta idéer. De innebär mycket jobb och det har bara eskalerat sedan hon lämnade arbetet som näringslivssamordnare hos Söderköpings kommun, och att hålla liv i tio tolv olika projekt samtidigt är ingen omöjlighet.
– Jag kan inte säga att jag har varit sån hela livet. Kanske är det en mognadsfråga när en får perspektiv på tillvaron. Min indignation över orättvisor har jag alltid haft med mig. Ihop med min pragmatiska läggning har jag fått möjligheten att göra nåt utöver det vanliga på senare år. Runt år 2000 fick vi ett fadderbarn från Lettland. Den tjejan har också lärt mig mycket om livet.
Eva Lundgren Stenbom gick kulturvetarlinjen på 80-talet och sedan blev hon lärare under några år. Omkring 2005 startade föreningen Grammofon som blev hennes nya spelplats. Då låg Grammofon i Knäppingsborg, där Brasseriet ligger idag. Förutom studion låg där hennes affär med snygga men lite svårsålda Fair Trade-skor. Men lokalerna rymde mer än så.
-– Vi bestämde oss för att göra konstutställningar. Jag var eventansvarig och hade precis blivit vän med nya spännande konstnärer från olika håll vi visade Falah Alanis första utställning i Norrköping, vi visade Saad Hajo, Sahar Burhan och Ulf Lundkvist.
Utöver det gjorde de evenemang under Kulturnatten och när Ståhls senare renoverade Knäppingsborg blev Eva Lundgren Stenbom ansvarig för konserterna i GiG (Grammofon i Gården).
Några av hennes projekt bedrivs långt från Norrköping, i Tanzania, och när jag når henne är hon fullt upptagen av ett filmprojekt i Mwanzaregionen, sydöst om Victoriasjön.
– De stora förändringar vi ser runtomkring oss som väckt min nyfikenhet, och när en inser hur segregerat hur vårt samhälle är vill jag göra nånting åt det!
Och hennes engagemang framträder tydligt när hon börjar berätta om sina vistelser i Afrika.
– Första gången jag var här var för sex år sedan, då jag jobbade på en internationell musikfestival. Det var första mötet med Afrika och det var så häftigt! Jag lärde mig en hel del på den vistelsen här, och jag fick flera vänner som jag kunnat hålla kontakt med.
– Nåt år senare såg jag för första gången en person med albinism här. Det var en liten flicka som lekte vid sidan av vägen, och jag såg hur röd och svedd hon var av solen. Det berörde mig jättestarkt, jag kunde inte sluta tänka på henne. Men som tur var kände min vän flickans mamma så vi gick dit nästa dag och hälsade på. Det mötet har resulterat i två projekt. Nu är vi här för att göra en film, och det är Måns Ahlin från Cnema som är regissör. Förhoppningsvis kan vi bidra litegrann till att minska fördomar om albinism, och göra livet lite lättare för dessa människor så de inte ska behöva utsättas för diskriminering – för att inte tala om de förfärliga överfall och stympningar som sker!
– Jag kommer nog vara engagerad här i Tanzania i resten av mitt liv – jag har så många vänner här nu. Många dem är själva sådana som vill vara med och bidra till en positiv utveckling av sitt land. Så projektidéerna haglar – men deras problem är att det är otroligt svårt att söka projektstöd här, det finns inte alls på samma sätt som i Sverige.
Men frågan blir hängande: varifrån kommer hennes energi, målmedvetenhet och samhällsengagemang?
– Jag tror att alla människor har en vilja till engagemang, men vi har olika förmåga att kanalisera det. Jag har haft förmånen att komma ut och se mig om i världen, och jag har med vilje valt att uppsöka de platser där man kan få lära sig något, få träffa vanligt folk, få veta något om livsvillkor och förutsättningar. Samtidigt kommer också världen till oss, och jag är så nyfiken på det! Jag vill lära känna dessa nya svenskar, och om jag kan bidra något litet till att förändra till det bättre, så är jag glad.