I Mexico City är den omtänksamma fabriksarbetaren Dani (Natalia Reyes) inledningsvis lite upprörd över att en robot verkar ha tagit hennes brors plats vid det löpande bandet.

"Vad står på", frågar Dani upprört sin chef. "Det är framtiden", säger han, ironiskt nog.

Bara några sekunder senare påbörjas en rasande jakt inne på fabriken, där en högteknologisk, till synes ostoppbar robot, en Rev-9 från just framtiden, vill ta död på Dani. Men hon får skydd av den mystiska och stenhårda Grace (Mackenzie Davis).

För alla som är uppväxta med "Terminator 2: Judgment day" som en filmisk milstolpe är det säkert med kluvna känslor som man nu tar emot den här uppföljaren. Det har naturligtvis följts upp förr i den här serien – med varierande framgång – men nu görs modernt nog ett omtag. James Cameron är tillbaka i producentstolen och han har varit tydlig med att den här versionen av dåtid, nutid och framtid utgår från det som Terminatorn, frihetskämpen John Connor och hans mamma Sarah Connor genomled i just "T2".

Och skeptiker kan vara lugna, det blir både nostalgimysigt och oväntat spännande när det åter börjar regna mordiska robotar i ett 2020 som känns väldigt bekant.

Efter en pulshöjande biljakt får Dani och Grace nämligen sällskap av den numera närmast ikoniska Sarah Connor (Linda Hamilton). På ett underbart sätt är det alltså tre kvinnor som driver handlingen framåt och bara det är ju mäktigt. Paradigmskiftet i bred storfilm är storslaget, det finns plötsligt rum för kvinnor, av alla åldrar, att vara hjältinnor och ha knepiga personligheter.

Arnold Schwarzenegger är också med, såklart. Rollen som cyborgfarfar klär honom. Hans rollfigur står för filmens roligaste repliker och förankrar på ett självklart sätt handlingen i sin egen klassikerstatus.

"Terminator: Dark fate" präglas av snabb action, tunga vapen och ett relativt känslodjup. Effekterna är inte i framkant, men ok. Det bjuds också på en minst lika teknikfientlig och paranoid framtidssyn som vanligt.

Lika lite som de stackars människorna verkar kunna undfly sitt öde att bli förintade av maskinerna de själva har skapat, verkar vi i publiken komma undan det öde som står skrivet i stjärnorna över Hollywood just nu och stavas omtag och upprepning. Man får ändå tacka högre makter för just den här versionen, som känns oväntat fräsch och underhållande trots allt.