Det sägs att den brittiska filmen blev extra radikal under de år då Margaret Thatcher styrde landet. Filmmakarna var så förbannade över hennes politik att de satsade hårt på att avslöja den i sina filmer. Ken Loach var aktiv redan då, och hans ilska över förhållandet i sitt hemland – och därmed också i västvärlden i stort – har inte minskat.

Tvärtom, vid 83 års ålder har han nu gjort en av sina bästa filmer. "Sorry we missed you" är dessutom skrämmande aktuell även i Sverige, där alltmer i samhället överförs till privata företag, vilket medför att det är viktigare att se till att de anställda gör sitt jobb på kortast möjliga tid än att ge bra service.

Ricky och hustrun Abby har två barn och hyser drömmar om att kunna flytta. Abby jobbar inom vården, men känner sig alltmer frustrerad över att inte kunna ge de gamla den tid de borde få. Ricky köper en skåpbil för att jobba för en stor budfirma. Men han blir snart varse hur det hårt pressade schemat gör det omöjligt att sköta jobbet – och det blir han som får ta stöten, budfirman han jobbar för tar inget ansvar trots att det är förmannen som har satt det omöjliga schemat.

Artikelbild

| Kris Hitchen och Katie Proctor som far och dotter i "Sorry we missed you". Pressbild.

Frustrationen de känner går ut både över äktenskapet och över barnen, hur mycket Ricky och Abby än försöker känns det som samhället och systemet är emot dem.

”Sorry we missed you” är en film som upprör och som slår hårt, men som gör det på Ken Loachs sedvanligt lågmälda sätt. Han har aldrig varit en regissör som skriker högt, i stället gör han filmer som ofta har en nästan dokumentär känsla. Han skär ut ett stycke ur vardagen och serverar oss det och säger ”så här är det, ska det vara så här, vad kan vi göra åt det?”. I ”Jag, Daniel Blake” handlade det om människor som körde sina huvuden blodiga i kampen mot den okänsliga byråkratin, i ”Sorry we missed you” handlar det om människor som far illa i ett samhälle där man inte bryr sig om individer utan där det är viktigare att maxa inkomsterna.

Att Loach alltid (ja, nästan alltid i alla fall) använder sig av amatörer och okända skådespelare ger självfallet ytterligare autenticitet till det han vill säga. Och det han säger är viktigt. ”Sorry we missed you” är den viktigaste film du kan se just nu.