Slaka är dessutom en källa i mer symbolisk mening, centrum för en livaktig folkmusiktradition. Annars anses ju Dalarna och Hälsingland vara de främsta folkmusikprovinserna, men Östergötland tycks vara en stark utmanare. Och Östergötlands motsvarighet till Dalarnas legendariska Bingsjö heter Slaka.

Den slutsatsen kan dras av folksångerskan, folkmusikern och musikforskaren Marie Länne Perssons bok Källan i Slaka, resultatet av ett flerårigt forsknings- och kulturprojekt kring folkmusiken i Slaka.

Men hur är det egentligen –  fanns det alldeles ovanligt mycket folkmusik just i Slaka? Eller är det bara en slump att så mycket råkar ha upptecknats där? Av boken framgår att det till stor del är Johan Wallmans (1792-1853) förtjänst, prästen i Slaka som hade folksångerskor i släkten. Förutom kyrkoherde var han fornforskare, visupptecknare, arkeolog, lektor, rektor och riksdagsman. Tack vare honom och hans vänner kommer en oproportionerligt stor del av sångerna och låtarna i 1800-talets stora folkmusiksamlingar just från Slaka.

Prästgården i Slaka blev centrum för en krets av musik- och folkkulturintresserade lärda män. Vi får oss till livs mängder av biografiska detaljer om både folksångerskor och lärda upptecknare. Här passerar de revy: Greta Naterberg som bodde i en fattigstuga på Slaka backe och ordnade sånglekar för ortens ungdom; Maja Hansdotter kallad Månssan, som också hon bodde på Slaka backe och i kyrkböckerna beskrivs som ”Fattig. Elak.”; och Beata Mems, ”Memsan”, trotjänarinna i upptecknaren Leonard Rääfs familj som fyllde hans barndom med sagor och sånger. För att inte tala om ”Hadorphi döttrar” som sjöng och upptecknade folkmusik i Slaka redan på 1600-talet. Och många fler

Och så har vi upptecknarna: Johan Wallman med syskonen Daniel och Beata, Erik Drake, Leonard Rääf, Lewin Christian Wiede, August och Augusta von Harmannsdorf... ja ibland snurrar det i skallen av alla namn under läsningen. Skalderna Tegnér och Geijer och Götiska förbundets storsupande centralfigur Jacob Adlerbeth dyker också upp i en roande artikel om förspelet till skapandet av den svenska nationalsången.

Men framför allt innehåller "Källan i Slaka" massor av musik, nämligen noter och text till över 200 medeltida ballader, danslåtar och sånglekar, varav några finns inspelade i moderna tolkningar på en medföljande CD. Marie Länne Persson har arbetat mycket med balladdans, inspirerad av den kvarlevande traditionen på Färöarna. Det är spännande att följa hur mycket mer hon kan säga om musiken och texterna utifrån den bakgrunden, hur förståelsen av medeltidsballadens form direkt följer av dess funktion som dans- och allsångsmusik

Källan i Slaka är väl framför allt en bok för den folkmusikintresserade, men alla med intresse för östgötsk kulturhistoria har något att hämta.