I stället är det för titlar på de stora europeiska språken som Die Tote im Götakanal, Le policier qui rit och Murder at the Savoy. Ja, jag talar naturligtvis om Maj Sjöwalls och Per Wahlöös dekalog Roman om ett brott, vars tio titlar utkom 1965-1975.

- Och brottet var socialdemokratins svek mot arbetarklassen, säger Maj Sjöwall, nu 77 år gammal, som slagit sig ned intill mig direkt efter ett offentligt framträdande följt av signering och försetts med ett plastglas med vitt vin.

För det som Sjöwall/Wahlöö bidrog med i deckargenren var samhällskritiken, riktad från vänster. Den sammanföll i tiden med folkhemmets gradvisa förstelning och med den period när de industrialiserade länderna hämtade in det försprång som andra världskriget skänkt Sverige.

Artikelbild

- Unga människor, alltså 50-åringar som Mårten Blomqvist (filmkritiker på DN), tycker i dag att det är för mycket vänsterpolitik. Men 60-talet var annorlunda. I dag förknippar vi det med Vietnamkriget, Almstriden och studenternas ockupation av Stockholms universitet. Men vad man inte ser är hur Socialdemokraterna under den här perioden drog sig åt höger, säger hon.

Samhällskritiken parades med en realistisk skildring av en samling poliser på Riksmordkommissionen i Stockholm ledda av kommissarie Martin Beck.

- Ed McBain skrev om ett kollektiv. Men det visste inte vi när vi började skriva. Senare köpte Norstedts dom svenska rättigheterna och bad oss att översätta hans böcker, men visst finns det likheter, säger Maj Sjöwall.

Hon är inte helt bekväm med frågan. Det finns de som anser att Sjöwall/Wahlöö lånade hela idén från honom och anpassade den till svenska förhållanden. Jag håller inte med. Ed McBain var först med att skildra ett kollektiv poliser som också var människor med vanliga liv vid sidan av jobbet. Men Sjöwall/Wahlöös samhällskritiska vinkel riktad direkt mot det svenska samhället ger Roman om ett brott ett helt nytt sammanhang, en helt annan kontext.

- Vi ville att det skulle vara realistiskt. Vi lade ner mycket tid på att ta reda på hur polisens organisation såg ut. När böckerna blev framgångsrika trädde två kommissarier fram och påstod att dom varit förebild till Martin Beck. Då var jag stolt. Dåvarande rikspolischefen Carl Persson gillade inte oss. Men han var mest intresserad av att inviga nya polishus. Själva poliskåren är en av Sjöwall/Wahlöös stora måltavlor. Här finns en idog kritik mot dess förstatligande och osunda kamaraderi. I dag är läget för svenska nuvarande och presumtiva deckarförfattare helt annorlunda. Maj Sjöwall påpekar att i dag har polisen en pr-avdelning som hjälper till med fakta och information. Hon kunde ha tillagt att rikspolisstyrelsens informationschef själv skriver böcker i genren. Många av dagens deckare är god reklam för polisen.

- Men vi fick inte intervjua kommissarier. Senare har vi fått kritik för att vi inte har med så många kvinnor. Men det fanns inte många kvinnor i polisen då och de jobbade absolut inte på våldsroteln.

Nej, de kvinnliga poliser som förekommer, som Sylvia Granberg och Åsa Torell, är perifera. Men Martin Beck och hans samliv är ett genomgående tema
i alla romanerna. I Roseanna lever han redan i ett mångårigt och misslyckat äktenskap och vi får genom sviten följa hur han bryter sig loss och träffar en ny kvinna - som i mångt och mycket är hans motsats - vid namn Rhea Nielsen.

- Grunden till Rhea Nielsen var Pelles. Han tyckte det var kul att göra henne till en typisk vänstertjej. Själv tycker jag nog att hon blev lite schablonartad.

Påpekandet är intressant. Dels för att det visar att Roman om ett brott innehåller några av den svenska 1900-talslitteraturens mest slitstarka karaktärer, och dels för att hon antyder en del av hur det samlevande paret Per Wahlöö och Maj Sjöwall arbetade.

- Vi gjorde allt tillsammans, diskuterade idéerna och intrigen länge innan vi satte oss ned och skrev ett synopsis för varje kapitel. Sedan hade vi huvudansvaret för olika delar, säger hon.

Jag har gjort misstaget, kanske delar jag det med flera, att underskatta Maj Sjöwalls roll i detta historiska första svenska författarteam. Per Wahlöö var nio år äldre än Maj Sjöwall och hade redan ett författarnamn och lång erfarenhet som journalist (bland annat som frilansare på Norrköpings Tidningars kultursida). Hans böcker Himmelsgeten - senare omdöpt till Hövdingen - och Lastbilen är hans främsta i eget namn. Men nog är det Maj Sjöwall som är mest skyldig till de delar i sviten med längst bäst före-datum?

- Ja, Martin Beck är förvirrad och gillar egentligen inte politik. Han har satsat allt på sin karriär och har svårt att få ett fungerande familjeliv.

Förvirringen består i att Martin Beck inte vet vem av kollegorna som ska bli hans förebild när det gäller samlevnadsproblemet. Lennart Kollberg har efter moget övervägande hittat en ung, begåvad och sexig fru, Fredrik Melander har däremot en ful fru som han av ekonomiska skäl valt att inte skaffa barn med. Einar Rönn har gift sig med en samisk flicka, Unda, hemifrån Arjeplog. Och den färgstarke flåbusen Gunvald Larsson är en kvinnohatande singel och - i mina ögon - den svenska litteraturens största garderobsbög.

- Själv är jag mest nöjd med Det slutna rummet. Den boken blev mest som vi ville ha den, säger Maj Sjöwall lite förvånande.

Det slutna rummet innehåller seriens enskilt bästa scener: när den alienerade och efter en skottskada rehabiliterade Martin Beck ges ett fall att lösa ensam som terapi. Men det är också den bok där den realistiska stilen bryts med burleska och överdrivna karaktärer som åklagaren Bulldozer Olsson.

- I den sista boken Terroristerna var det jag som mest skrev porrfilmsavsnittet. Pelle skrev det där om terroristerna. Han var så sjuk. Han visste att det var hans sista bok. Det var därför den blev så tjock. Han kämpade och skrev in i det sista. Bara dagar efter att boken var klar dog han.

Så glöm Beck. Men kom ihåg Maj Sjöwall som skapade figuren och som givit namn åt tv-serien med manus av Cilla och Rolf Börjlind. De är ett par som följt föregångarna Sjöwall/Wahlöö i spåren. Ett annat är Alexandra och Alexander Coelho Ahndoril (Lars Kepler).

I dag är Sverige nedlusat av deckarförfattare, och världen läser svenska och nordiska deckare som aldrig förr. Genren har fått eget namn: Scandi Crime. Utan Sjöwall/Wahlöö ingen Henning Mankell, Stieg Larsson, Leif GW Persson eller Anne Holt och otaliga andra mer eller mindre framgångsrika lycksökare. Maj Sjöwall gick i bräschen, de andra tjänade pengarna.

- Vi tyckte det var stort när vi översattes i Norge och Danmark, för att inte tala om Tyskland. Nu säljs rättigheterna till en ny författares första deckare till 35 länder innan den ens kommit ut.

Återutgivningen på Piratförlaget av hela serien
i en snygg design, dit bland annat Jan Guillou och Leif GW Persson bärgat henne, är ett sätt att återbetala en stor tacksamhetsskuld
i reda pengar. För Maj Sjöwall gick aldrig solo.

- Jag tyckte inte att jag hade så mycket att säga när jag blev ensam. Jag har skrivit noveller och artiklar, varit lektör och översättare och trivts med det. Jag har skrivit en bok med en dansk kille och en med en holländsk, säger hon.

Och livet som kvinnlig bästsäljande författare var inte enbart lätt.

- När vi skrev de sista två böckerna Polismördaren och Terroristerna reste vi till Spanien. Jag hade dåligt samvete för att jag var borta så mycket från barnen.

Några dagar innan jag ska resa till Bokmässan
i Göteborg ögnar jag igenom förteckningen med deltagande författare. Ett namn sticker ut: Maj Sjöwall.

Varför har jag, som läst Roman om ett brott flera gånger, inte tänkt på att intervjua henne förut?