Tjugo 100-åringar blickar ned på mig från väggarna. Bland dem finns fotografen Sven Norling som fångade Salaligan på bild, Anahit Saraff som överlevde Turkiets folkmord på armenierna, där hennes föräldrar dödades, som spädbarn, Astrid Baumgarten som beskriver sig själv som ta-unge, omhändertagen av den som bjöd lägst för besväret och bloggaren Dagny Carlsson som började blogga först efter det att hon fyllt 100 år.

De ingår alla i fotografen Calle von Scheeles utställning ”100!” på Arbetets Museum som öppnar på lördag. Ett tiotal meter bort står Dagny Carlsson, 102, i egen hög person och jag kan inte motstå att gå bort till henne och fråga hur det går med bloggandet.

– Jo, jag skriver varje dag. Dessutom är jag gästbloggare hos ett försäkringsbolag och hos vårdguiden.se. Försäkringsbolaget betalar mig en massa pengar för att jag ska blogga hos dem, säger Dagny glatt.

Artikelbild

| Möten med historien. Fotograf Calle von Scheele har rest runt och träffat 100-åringar och nedtecknat deras historier.

Förklarade trafikljuset för inspektören

Calle von Scheele berättar att beslutet att porträttera människor i Sverige som fyllt 100 växte fram. Den första porträtterade han 2011 och sedan har han spårat upp de andra allteftersom. Länge var han tveksam om projektet gick att genomföra, men på vägen samlade han fantastiska historier om Sveriges utveckling som, påpekar han, då var ett fattigt land i norra Europa. Mycket mer hinner han inte säga förrän hissdörrarna intill oss knarrande slås upp och Sten Bolling, 101 år och 128 dagar gammal, stiger in. Han har kört bil från Hallsberg i vinterväglaget för att vara med.

– När jag tog körkort 1933 hade vi precis fått det första trafikljuset. Trafikinspektören förstod inte hur det fungerade så jag förklarade det för honom, säger han till mig senare när han berättar för mig om sitt liv.

För Sten Bolling har alltid varit tekniskt intresserad. Från början i zinkgruvan på uppväxtorten Åmmeberg blev han ingenjör, verksam bland annat på Aga och Allmänna Ingenjörsbyrån. Han har bland annat ritat en flygledningsfyr som placerades på Kilimanjaro.

Artikelbild

| En 100-åring. Porträtten visar Elsa Wallin, Upplands Väsby, född 1912.

– De vill att jag ska skriva mina memoarer, men sånt har jag inte tid med, säger han fastän han är medveten om att han varit delaktig i en betydelsefull industrihistorisk epok.

Men det han först och främst vill visa mig är fotografier på sina målningar.

Artikelbild

| 100! Sten Bolling, 101, granskar Calle von Scheeles porträtt av honom på utställningen 100!

– Jag gick i pension 1978, 82 började jag måla och 1983 gick jag på Gerlesborgsskolan, berättar han mig och visar en rad realistiska porträtt och ett anslag om en konstrunda för Norra Vätterbygden 1 maj där han ska delta.

Bloggen får Dagny att synas

Artikelbild

| Även bok. Fotoutställningen 100! har även blivit bok där både bilder och berättelser finns samlade.

Dagny Carlssons berättelse är också lätt hisnande i sitt perspektiv och berättar om den sociala ingenjörskonsten.

– Jag föddes i Kristianstad och var bäst i min skola och ville läsa vidare.

Efter folkskolan gick hon en handelsutbildning. Men när hennes pappa dog fick hon sluta och börja arbeta i stället.

– På den tiden fick man inte gå i skolan om man var fattig. Många begåvningar kom aldrig fram på det sättet. Var man rik och dum fick man utbildning, inte om man var fattig och begåvad, säger hon och påminner om att hon föddes innan kvinnor fick rösträtt i Sverige.

Hon hamnade i textilindustrin, utbildade sig på Lennings i Norrköping, men när krisen i textilbranschen kom fick hon nytta av sin handelsutbildning och hamnade på Försäkringskassan som bokhållare.

– När jag sökte ett jobb i 50-årsåldern gick det till en artonåring som inte kunde lika mycket. Jag ansåg att det var åldersdiskriminering och sade upp mig, men fick arbete på en annan avdelning.

– Den största förändring som hänt under min levnad är de sociala förmånerna. Att ingen ska falla mellan stolarna. Det och den förkortade arbetstiden, säger hon bestämt.

Om utställningen säger Dagny Carlsson att hon är förvånad att den blev av. Att det finns något som Arbetets Museum som är intresserade av att visa äldre.

– Åldringar är inte så populära. Vi får knappt finnas. Om jag inte hade börjat blogga hade ingen brytt sig om mig.