Ett närmast tvångsmässigt beskrivande av bröst. Förvånande frestande snapshots från det japanska köket.

Och en magisk realism som inte perforerar utan snarare bygger ut verkligheten med samma odramatiska självklarhet som en snickare i ett homestylingprogram smäller upp en altan som förändrar det aktuella renoveringsobjektet. Det är de tre element som jag, förutom mängder av popkulturella referenser, alltid väntar mig hos den japanska superstjärnan Haruki Murakami. I novellsamlingen Elefanten som gick upp i rök återfinns de allihop.

Novellsamlingen introducerade Murakami för en svensk publik och utkom redan 1996. Att Eiko och Yukiko Duke har återvänt för en ”reviderad översättning” beror mest på att förlaget vill hålla marknaden levande. Den vanligtvis så produktive Murakami har tagit en paus efter succén med den feta trilogin 1Q84, som utkom på japanska 2009 och i Sverige två år senare.

En ny roman lär vara på gång, men den svenska läskretsen har inte behövt vänta. Så sent som i fjol kom den anemiska romanen Efter mörkrets inbrott på svenska. I jämförelse framstår den nygamla novellsamlingen som betydligt intressantare, inte minst för att novellerna är skrivna på 80-talet, det vill säga före och under de år som innabar Murakamis definitiva genombrott med Norwegian wood (1987). Här är författaren fortfarande i danande, även om han i allt väsentligt har hittat sin stil.

De 17 novellerna rör sig alla på inarbetad mark i Murakamis tematiskt mycket tajta författarskap. Vardagssurrealism, små män som kommer ut ur tv-apparater, elefanter som försvinner i tomma intet, en hungerskänsla som leder till ett rån av en hamburgerrestaurang, parallella världar, dansande dvärgar, sköna slackers och svart magi. Den inledande novellen blev ett par år senare romanen Fågeln som vrider upp världen, vilket säger en del om hur allt sitter ihop hos Murakami.

Murakamis postpubertala bröstfixering är en besvärande aspekt. Det är helt enkelt inte möjligt för en Murakami-karaktär att låta bli att notera ett par hallonröda bröstvårtor som skymtar genom en tunn blus. Inte ens de kvinnliga karaktärerna kan värja sig, utan fastnar gärna framför spegeln i fascination inför sina kroppar.

Bitonen av matlagningsprogram är mer originell. Jag kan inte erinra mig en enda litterär måltid som gör mig så hungrig som Murakamis nästan nyenkla uppräkningar av sobanudlar, hackad vitkål och stekt fisk.

Viktigast är förstås den glidande verkligheten. Murakamis berättelser lever på den lätthet författaren använder då han applicerar magin, som aldrig är mer främmande än den mänskliga gemenskapen för de i allmänhet rätt alienerade huvudpersonerna. Han är knappast ett Nobelämne, men Murakamis uppsluppna kombination av noir och fantasy är svårartat beroendeframkallande.